Ty nu var han äntligen liv — liv så levande att det var död — att det smälte hop med den och, som havet och stormen, var förstörelse, var rasande begär att pröva sin styrka till bristningens gräns.
Och äntligen, äntligen över den — i ett vansinnigt hopp att icke kunna finna den — att få veta — att för evigt bli fri...
*
Dimman kom svepande igen — likt ett förhänge föll det över honom.
Då det åter lyftes hade båten redan hunnit bärga den medvetslöse Vile, men icke sett till någon annan och icke hört ett ljud i det tjocka diset.
Så försvann den under horisonten. Havet låg åter öde, vältrade vidare och vidare, upp och ned, i sin evigt stormande och dock evigt stillastående cirkel under himmelens oändliga djup, där morgonen nu stod, glimmande ljus av sol och sälta, framför en ny dag i tidens evigt framflytande och dock evigt stillastående ström.
Men genom tomrummet klagade vinden, klagade och viskade, viskade och klagade sitt gamla, sällsamma, ohörbara budskap.
En kåre — så domnade den plötsligt av — det var som höll den andan ett ögonblick.
Tystnad — intet.
Så långt ögat nådde — intet.