Hon förstod visst. Hon försökte resa sig.
— Barnet! stammade hon med ångestfullt vidgade ögon — Barnet!
De vågade inte annat än lyda henne. Sköterskan lyfte upp det från den bädd, på vilken det ännu låg, och bar fram det till henne.
I en lång, tyst minut, under vilken alla i rummet höllo andan, tills deras blod susade, mötte de varandra — den döende modern och det döda barnet — ansikte mot ansikte.
Ljusskenet föll klart på bägges — på Miriams, vars läppar och ögon slöto sig som för ett slag för att därpå öppnas igen, dödsstela och vita — på barnets, vars sällsamt orörliga, små drag voro liksom skulpterade i hårt, mörkt trä.
Där sköterskan höll upp det i luften liknade det en underligt gåtfull och uråldrig liten avgudabild. Ett ljus fladdrade till bredvid det och reflekterades blänkande i dess stora, svarta, oändligt tomma och visa ögon utan blick. Dess små, blåa läppar voro lätt skilda — det såg ut, som log det åt sin egen gåta — ett allvarligt och stenhårt löje. Miriam såg på det, tills en svag reflex förstenade även hennes ansikte. Det var som om de frågat och svarat varandra i hemlighetsfullt samförstånd — underligt och outhärdligt lika varandra i detta ögonblick.
Då splittrades tystnaden i otaliga skärvor av en mans hårda och hesa snyftningar.
Erik Utbult föll på knä — fram ur dunklet där han suttit och in i ljuset vid hennes händer, som stelt lågo på hennes bröst.
Han grep dem och tryckte dem mot sina ögon och sin mun för att dämpa sin gråt — hon hörde den dock och flyttade ögonen från barnet till honom, långsamt och liksom drömmande.
Nu var det de som sågo på varandra.