Men nu älskade de också bättre, ty nu älskade de, likt två sorgset modiga stridskamrater, varandras ansvar — älskade stolt och stilla i varandra släktet, livet, alltet.
Och det var som om skiljemuren slutligen smällt ner litet för deras okuvliga, blinda kärlek, som om slöjan blivit mindre tät. Ofta under de sista dagarna tyckte han sig hos sin kära se det ansikte, som var hennes rätta — det, som döden skulle skåda men aldrig någon människa sett.
Han älskade det och älskade därmed allt det eviga i henne och i sig själv — allt det, vilket mitt i det förgängligas ängslan med stjärnlikt lugn avbidade döden och som skulle överleva den.
*
Han satt vid hennes säng. Bredvid satt hennes mor och höll hårt fast hans hand. Hon hade glömt allt annat än att de bägge älskade samma döende — hon slöt sig intill honom, likt ett darrande barn.
Långt borta kommo och gingo andra människor — alla väntade — ingen talade.
Hon var sanslös och läkarna trodde icke att hon någonsin skulle vakna mer.
Men vid tiotiden på kvällen slog hon upp ögonen och talade till allas förvåning klart och lugnt — Barnet — låt mig få se barnet — — viskade hon.
Men barnet hade nyss dött — skulle aldrig ha kunnat leva. Hennes mor störtade ut ur rummet — i den tystnad som nu föll kunde de höra henne brista i gråt därute, snyftande i långa, pinande strupljud.
Sjuksköterskan stängde genast dörren, men Miriam hade redan hört det.