Livet var stort, döden också — men större än sitt liv var dock människan, större än sin död också — det enda mått varmed hon kunde mätas var Evighet.
Evighet — det ordet ekade nu inom henne dag som natt — Evighet — Evighet...
— Vad du är tyst, käraste, vad tänker du på? kunde Erik Utbult ofta fråga, då de sutto tillsammans och hon tegat i timtal.
— Evighet — — susade det inom henne — ack, kunde någon, som skulle leva, förstå hur osägbart det ordet var — hur osägbart det gjorde allt inom en!
— Säg, käraste, vad är det? frågade han — i vemodig ängslan att icke få veta allt.
Hon kunde ju icke svara. Men hon lade sitt lilla, mörka huvud mot hans bröst och smög sig stilla intill honom.
Ännu en gång, ännu en liten tid, slogo deras hjärtan tillsammans, tego de sin gemensamma, bävande tystnad på djup, dit ord, likt alltför korta lodlinor, icke nådde — djupet för det hemlighetsfulla, ogripbara, som skiljer varelse från varelse — djupet, där den okända grunden ligger — den okända skiljemuren står.
Tysta, bleka, men liksom icke av sorg och ångest utan av en högtidlig välsignande ömhet, genomlevde de de sista veckorna.
Det var deras kärleks skönaste tid.
Icke ens i de första, berusande sekunderna av igenkännande, då de trott att de icke längre voro två utan en, hade de varit så införlivade med varandra. Nu visste de bättre — visste att människor måste leva var för sig i ensamt ansvar och dö i ännu ensammare.