— »O, min själ,» skrev hon en gång under denna tid på ett av bladen i en för henne mycket kär bok. — »O, min själ, var då icke så lik en inbilsk slav, vilken knotande och klagande måste tvingas in i oket. O, min själ, en dödsdömd gladiator lik, hälsa frimodigt Cesar, giv honom villigt det honom tillhörer. Blott så blir du Cesars like och det du ger en gåva och icke en träls tribut.
Blott så blir du icke längre ödets offer utan ödet själv.
Därför att du icke längre är en motspänstig del utan en villig. Och alltså icke längre en del utan helheten själv.
Om lycklig eller olycklig, om levande eller död»...
*
Detta hade hon till slut kunnat säga sig själv och menat det — tröstat och lugnat sig själv med det, då dödens fasa ännu ibland kommit över henne och hon mitt på stora, ljusa dagen varit färdig att ropa av skräck över det ofattliga i att nu vara och snart icke längre finnas till.
Men hon visste ju nu att allt djupast inne dock var harmoni — en väldig, vild och vemodig enhet av styrka. Hon ville icke störa den med sin svaghet. Hon ville försöka uthärda den.
Och hon gjorde det också. Men vad det kostade henne, det fick icke ens han någonsin veta. Hur mycken ensam, undrande smärta hon innan dess måste genomlida, det förrådde hon aldrig med ett ord.
Det var ju heller ingenting att tala om, sade hon sig — det skulle ju snart alltsammans vara över — som hon själv.
Ja, underligt var det att ha levat, underligt att dö...