Men hon kunde bära det. Allt klarare blev det med var dag inom henne. Det var som såg hon i den ljusnande gryningen till dödens bleka dag allt bättre och bättre alltings rätta proportioner.
Det lilla i livet krympte hop, tills det blev så litet att hon icke kunde uppfatta det. Även det stora avlägsnade sig. Allt blev så vitt och högt, så tyst och stilla i den isande ro, som vaggade henne allt djupare in i sin kalla och stolta vila.
I den hörde hon åter — som i stormnatten på klippan — blott livsflodens sus genom tiderna — såg i djupet dess hastigt rinnande fåra, vari eonerna föllo likt brådskande droppar.
Likgiltigt anade hon i den — för smått för att synas — sitt eget ofattligt tillfälliga liv.
Och det tröstade henne — med en underligt sval och avlägsen tröst — att alltet var så stort och hennes liv så litet.
En sekund och det hade susat förbi och all verklighet det haft var helhetens, som det tillhört.
Men helheten varade.
Vad mer om då det försvann? Vad se'n huru det då varit — om soligt eller stormigt, om kort eller långt?
Blott det varit helheten värdigt.
Blott det stolt underordnat sig den, likt en del, vilken, hur liten den än är, dock, genom att vara i det hela, bär ansvar för allt.