Strax efter sedan han fått detta brev kom han till henne för att vara hos henne den sista tiden.

Hans hustru hotade visserligen att kasta sig i sjön om han reste och Miriams moder att lämna sin dotter om han kom, emedan hon kände att hon icke kunde uthärda hans åsyn. Men han brydde sig icke om det — han anade — begrep det instinktlikt — att då döden bara kom tillräckligt nära skulle den stilla de bägge kvinnornas vrede, som den stillar allt. I dess skygd skulle hans kära och han få en fristad — utanför den måste de andra stanna och bävande känna att i dessa gränstrakter upphörde livets lagar att gälla — att här kunde ingenting hända, som var av vikt för det.

Därför att en döende varken har rätt eller orätt, emedan han så snart skall vara bortom bägge delarna — emedan han har så liten tid på sig att det gör allting likgiltigt.

Det skulle de nog omsider förstå och lämna dem i ro.

Och han fick rätt.

Ju närmare Miriams stund kom, desto tystare och fridfullare blev det kring henne och honom — desto längre avståndet från de levandes värld, där den larmade vidare. De voro ju ännu kvar i den, de talade och handlade, men alltid liksom mycket långt borta från sig själva, utan att något av allt det de själva och andra sade eller gjorde kunde störa den vita tystnad, i vilken de voro som inlåsta tillsammans. Därinne levde de sitt verkliga liv i ett trofast och vemodigt kamratskap — den ene, som skulle leva, hjälpande den andra, som icke skulle göra det, vaktande på varje hennes minsta tanke och känsla, oavlåtligt strävande att komma henne så nära som möjligt.

*

Ty han förstod att ett stort svalg dock var befäst mellan den plats mitt uppe i livsvirveln, vilken snart väntade honom tillbaka, och det öde rum, varifrån hon inom kort skulle följa ut med tidvattnet, som strömmar ur livet. Han begrep att hennes hjärta måste trotsa mörka vidder för att nå hans. Han kände att hon icke ens invid det alltid kunde glömma dem — att hon ständigt hade avskedet för ögonen, likt en långväga resenär, vilken icke får stanna längre än till gryningen och därför ber tusen farväl genom hela den sorgsna natten.

Allt vad hon tänkte och sade var ett underförstått farväl — hela den återstående, lilla tiden var ett enda sådant farväl — på avstånd, ty komma honom riktigt nära kunde hon ju icke. Hennes liv gick redan bakåt — hon fördes snabbt utför floden och såg honom avlägsnas allt mer och mer.

Men genom ödsligheten vinkade hon modigt åt honom — O, du min kamrat i fjärran, tycktes hon säga — ensam är även du, ensam skall också du en gång följa ut med den snabba strömmen utan mål — ensamma äro vi och rymden är så vid och mörk — allt är farväl — för evigt farväl — i ett stort och stilla vemod utan gräns och hjälp...