Älskade, genom dig icke blott är utan blir jag — genom dig är jag odödlig, som du genom mig — oövervinneliga äro vi — föräldrar — vilka leva tusen liv från släkte till släkte.
Älskade, höves det oss icke att vara modiga, stolta och stilla då — att vara tåliga och ge tröst — vad som än sedan blir av det vi kallat oss själva — att älska, älska och dö?
Kom och hjälp mig med det! Kom och låt mig trösta dig! Var icke så vilt förtvivlad, anklaga dig icke så — anklaga då hellre livet, som ville vår kärlek — ville liv.
Men varför anklaga — varför icke le och tiga?
Du skall icke sörja. Du kan inte ana vad jag redan älskar det dyrbara, lilla liv jag bär — vad jag gärna dör för det — för ditt barn, min egen, käre hjältes barn, som skall växa till en hjälte — en man eller kvinna, modig, som du, tålig, som jag — men större än vi bägge.
Käre, i det barnet äga vi ju varandra genom tiderna.
Käre, i det barnet skall jag alltid älska dig.
Kom det ihåg — jag skall alltid, alltid älska dig!
Miriam.
*