Hon nästan föll ned på klippan.
Det var över — allt var räddat — allt var väl.
— Tack, snyftade hon — O, tack — tack — — —
III.
Älskade, minns du när du kom hem igen, översköljd av saltvatten, med ditt ansikte ännu stenstelt av spänd beslutsamhet, med hundra överståndna dödar i din blick.
Minns du då mina armar om din oljerock, mitt överlyckliga hjärta, som slog mot ditt bröst, svällande av stolthet över dig, min segrare — hela mitt älskande, jublande, omfamnande jag, som längtade att undfå dig.
Stilla och stolt med varje atom av min kropp och min själ tog jag mot din kraft. Hur saligt kände jag icke då var del i det eviga kretsloppet; hur lycklig sträckte jag mig icke liksom ut i mörkret mot alla de liv, vilka skulle tändas av den gnista vi tänt denna styrkans och lidelsens natt efter en seger över döden.
Ty även jag hade ju besegrat den.
Jag minns, när jag slog armarna om dig och drog upp ditt huvud att vila mot min axel — hur du viskade då - »Käraste, vad du är förändrad nu — du är ju som en moder, så öm och stilla och stark.»
Men jag var ju ock en moder då. Genom dig var jag bliven en livgiverska — genom dig kunde jag nu älska det kommande, fick jag samband med det gångna — knöt jag hop min brustna kedja till en hel vid dem bägge — såg dem försvinna in i oändligheten framför och bakom mig — älskade oändligheten — älskade genom alla de mörka öknarnas övermänskliga ångest med en moders modiga kärlek.