Så fällde regnbyarna sitt förhänge av ogenomträngligt mörker över vågstycket igen. Allt blev blint omkring henne i några yrande minuter. I den svarta och bländande virveln hörde hon blott stormens ihåliga dån och strävade att hålla sig fast intill klippan för att icke bli kastad ned i djupet. Men därpå kom fyrens breda ljussvärd farande genom den stillnande luften, klöv mörkret och grånade allt. Åter kunde hon urskilja något och se att lotsbåten med några meter minskat avståndet mellan sig och vraket. En gång var den plötsligt försvunnen och hennes hjärta stod stilla av fasa en sekund, men så syntes den igen — med alla segel uppe. Den hade synbarligen, för att sätta dem, varit nere i lä om skäret, vilket skymtade där i norr.
Nu skulle alltså arbetet begynna.
Spänt väntade hon på nästa ljusminut — och på nästa och nästa — stod där och höll vakt på dem, med kikaren oavlåtligt för ögonen, färdig att fånga upp den sällsamt drömlika syn, vilken i de snabba glimtarna dök upp inom kikareglaset.
Inne i dess lilla rundel kom och försvann lotsbåten därute i fjärran, seglande bidevind för styrbords halsar, så att sjöarna röko om den. De reste sig tvärbrant och föllo över den, likt skyfall. Ibland såg hon icke båten på ett par minuter och höll andan med sammanbitna tänder — det tycktes omöjligt att den skulle kunna resa sig igen. Men så småningom kom den dock upp i lä om vraket och hon såg, i en glimt mellan två väldiga sjöar, hur en liten roddbåt sattes ut och folk gingo i den. Så släppte roddbåten och lotskuttern gav sig i väg utåt sjön igen — för att icke vara i vägen — förrän i det rätta ögonblicket. Då kom den vinande tillbaka och lade sig att passa på ekan, där den full av folk kom från vraket, ridande på vågorna, så högt ibland att halva botten syntes.
I nästa sekund hade lotskuttern fångat upp dess last av räddade och släppt av den igen. Det var som om den stora båten spelat boll med den lilla, tyckte hon. Det hela gick så fort att hon knappast hunnit uppfatta det, innan hon fick se ekan, tom, så när som på två roddare, taga sats för att följa med en stor våg så nära som möjligt intill vraket och lotskuttern långt ute i sjön, beredande sig på nästa kast.
Och så höll det på — i en darrande evighet, tyckte hon — tiden hade stannat och stod och skälvde, som i en hemsk och sällsam dröm, i vilken hon oupphörligt tänkte: Nej, nu går det galet! Nu brister allt i tusen bitar! Men i nästa minut såg hon faran glida bort — besegrad — och en ny komma — och glida bort även den — lämnande allt lika oberört och henne själv lika litet förvånad över vad som än hände, som man är i drömmen — lika ångestfullt lugn, klar och kallt glad.
Allt plånades så småningom ut — begreppen liv och död och fara — allt. Kvar var blott kampen och den hade alltid varit, tycktes det henne, där hon stel av köld hakade sig fast invid klippan och vaktade på dess utgång.
Mörker och ljus kommo och försvunno — växelvis flämtande över striden — alltjämt varade den.
Så kom en by, svartare och hårdare än någon av de föregående men gick helt snart över igen. Hennes kikare flög åter till ögonen — ett ögonblick, och hon grep tag i stenen med vitnande knogar. Ty hon hade sett att stormbyn drivit lotsbåten alldeles upp under vraket — i nästa minut skulle dess bräckta stormast, vilken hängde ut över sidan, kantra den och allt vara slut.
Hon slöt ögonen. Men då hon darrande öppnade dem igen trodde hon knappt vad de sade henne — att lotsbåten, som genom ett under, gått klar, och nu med bottenrevade segel stävade in mot Kalvsund i den strykande stormen.