Ty nu — nu begrep hon Erik Utbults sorgsna ord: »Det andra kunna vi inte rå för. Det enda viktiga är att kunna älska ändå — älska även genom avstånd och över klyftor.

Kunna vi inte det, älskade, kunna vi inte det?»

Skarpa eggar gingo genom hennes hjärta. — Ack, hon hade icke kunnat — icke med den rätta kärleken — den, som skulle fått henne att glömma sitt eget hårda öde för att genom hinder och galler le in i döden mot kamraten i hans. Ack, till det hade hennes stora kärlek varit för liten!

Hon sprang upp och slog ut armarna mot havet och stammade ur sitt överfulla hjärta: — Älskade, kom igen, älskade, så att jag får älska dig mer! O, kom igen! Kom igen!

Med ögonen spända av ångest försökte hon genomtränga dunklet. — Var fanns han, hennes älskade, som icke klagade, blott lydde — lydde kanske till döds just nu!

O, nej, nej! Kom igen! bad och besvor hon ut i mörkret.

Kom då aldrig fyrens ljus!

Men då det äntligen lyste fram kunde hon ändå ingenting se — varsnade blott vita virvlar, som överallt därute sprängde sönder det svarta dunklet, likt rämnor in i det okändas fasa.

Utom sig av spänning ansträngde hon sina värkande ögon — men det var lönlöst. Ack, om hon blott haft en kikare! Men kom i detsamma ihåg att hon sett en stå nere i Erik Utbults rum och störtade i nästa minut bort över klipporna. Hastigt fann hon den och ilade tillbaka, hittade en skyddad plats bakom ett stort block och fick kikaren upp till ögonen, just som fyrskenet på nytt kom sopande.

Darrande förde hon den fram och tillbaka inom ljusradien. Och skrek till. Ty hon hade sett båten dyka upp i den — en liten, svart punkt långt ute i allt det gråa svallet. Den höll rakt ner mot vraket — en ännu mindre punkt ändå längre bort. Hon tog stöd mot klippan och följde med varje nerv spänd dess drömlika färd. I en ormande zigzag-linje gick den genom ett sällsamt, ljust virrvarr, som hon först trodde vara vrakdelar men sedan fann vara timmer från vrakets last. I de korta ljusglimtarna kunde hon se hur den stora, tunga båten dansade och hoppade, likt en liten boll, bland allt det hopgyttrade träet, vaksamt och smidigt försökande undvika dess stötar så mycket som möjligt. Hon skrattade stolt till — det var nog han, som satt till rors därute — så kallblodigt kunde blott han sköta det varpå allas liv berodde.