Men illa hade hon tagit mot budskapet — trott att det varit kärlekens bön — hans till henne — att ensamheten var slut — lyckan kommen — alls icke förstått att det i stället varit livets befallning till släktet — livet, som icke vet av sina verktyg, icke frågar efter om de existera, långt mindre då hur, innan deras stund att återbörda sina pund och fylla sina ändamål är kommen och de, likt gnistor, träda fram ur mörkret och bliva till, få mening och vikt, först i det ögonblick de förbrinna.
Hon log nu, modigt och lugnt, åt sig själv.
— Och i denna väldighet hade hon höjt sin lilla gråt, frågat sina sorgsna, små frågor, tredskats, knotat och anklagat.
Hon blygdes.
Illa hade hon vetat sin plats — fordrat och fordrat och icke förstått att hon var på en gång för liten och för stor för att fordra något. En fånge — ja, visserligen, men sitt ensamma ansvars — sin storhets offer, icke sin hjälplösa fattigdoms, som hon nyss klagande trott. Livets medel — ja, visserligen, men därmed livet själv — intet förmående mot det men med det — allt.
Hon knäppte samman sina händer i frid — en stolt klarhet var över henne. — Ett rike söndrat mot sig själv hade hon varit. Men ville icke längre vara det — ville vara stilla, likt lövet, vilket sin tid ut sitter på grenen och i sin stund faller till marken för att multna och bli stoft och löpa det okända kretsloppet — tåligt och tyst, som alla de andra i syskonringen av tyst och tåligt liv.
Hon räckte ut armarna mot dem i sitt hjärta, bräddfull av sin nya kärlek — kärleken till livet, men icke som förut blott till sitt eget liv utan till allas, allas. Hon såg dem alla för sig — löven, som föllo — tänkarna och hjältarna, vilka grubblade och stredo för att föra släktet framåt — kvinnorna, som våndades i födslosmärtor för att föda dem lärjungar och kämpar — kvinnornas män, vilka arbetade för att vidmakthålla de nya liven — alla, alla kände och älskade hon i detta ögonblick.
Ingen av dem arbetade för sig själv, innerst inne stredo de alla för det kommande, strävade de medvetet eller omedvetet mot alltets okända mål.
Evighetens eldmärke brann i deras själar, drev dem framåt, gav dem mod till deras oavlåtliga, tysta, obelönade offrande på måfå ut i mörkret. Av dess brand levde och ledo och dogo de — ensamma i en öken av sin egen och alltets storhet.
Modiga voro de — hon älskade dem — varmt och medlidsamt och brinnande sände hon dem sin kärleks hälsning genom de ödsliga vidderna.