Djup jublade mot djup — icke längre två utan ett.
Icke längre något för sig, något litet avskilt, ensamt, räddhågat, utan ett stort allt, gemensamt med allt, var hon i detta ögonblick — ett enda. Och i det var det som om hon på något sätt känt livet direkt — icke längre blott genom förmedling av sin egen lilla, trånga varelse utan alldeles omedelbart och oförkrympt — som om hon varit det.
Så slocknade det — hon var åter isolerad — var åter blott en form, en ledningstråd för kraften, vilken går genom allt, förbrukande det och överlevande det. Men nu hade hon känt dess väldighet — nu kunde hon i sin ensliga litenhet, sin sorgsna hjälplöshet, jubla över dess storhet, som hade den varit hennes egen.
Stilla, vita tårar i en hög och tålig glädje utan gräns fyllde hennes ögon. Hon bredde ut armarna mot stormen och rymden. Hon kysste det flygande stänket ur bränningarna — kysste genom det hela havet, hela livet — alltet — med denna ödmjukt stolta och bävande vasallkyss liksom överlämnande sig åt det.
Stort var det att hava fått vara med i alltet, stort och ansvarsfullt, högt och förfärligt — för högt för glädje och lycka, för värme och gemenskap — annat än på lek — ett ödsligt, stolt offer i verkligheten.
Nu förstod hon det.
Och ensammare än någonsin — med alltets oändliga ensamhet ekande inom sig — förstod hon nu att hon aldrig kunde bli annat än ensam — att ingen människa någonsin var annat.
Ty vidderna kring dem voro alltför gränslösa, den helhet, varav de voro delar, alltför bottenlöst stor och gåtfull, meningen med deras tillvaro alltför hög och tragisk. Gåtans stumma tjänare fingo icke ha något ljuvt och varmt, som band dem — invigda, som de alla voro, till ett liv i blind kamp — för vad visste de icke. De kunde blott ana — ana att de måste lida så mycket för att andra kanske skulle lida mindre — ana att de, bävande i mörkret, måste trampa väg dit de själva aldrig kunde nå — men kanske andra.
Så gick kedjan framåt — bron av liv, som oupphörligt kastades fram över djupet för att nå den okända stranden.
Nu var det hennes tur att offra. Icke ens hennes skärv försmådde helheten. Även hon skulle med — skulle ge liv och dö.