Det var som hade djupet hennes hjärta och drog henne till sig med det.
Snyftande och snubblande halade hon sig fram utefter vejern.
Så tog den slut.
Nästan krypande letade hon sig väg genom mörkret ut till de yttersta klipporna och klättrade rysande över deras ytor, glatta och runda, likt väldiga paddors ryggsköldar. Även de skrämde henne med sin liksom lömska orörlighet i det smygande ljuset — skrämde henne på samma sätt som allt annat — hon förstod nu dunkelt varför.
Därför att allt var okänt och hon för första gången i sitt liv såg det — icke kunde se något annat, alltsedan hon i sin älskades hjälplöst främmande ansikte först fått syn på det.
Det drog liksom undan fotfästet för henne — vände ut och in på allting, tills hon överallt omkring sig förnam bottenlösheten i allt och svindlade i en underlig, hänryckt ångest. Så nådde hon slutligen, halvkvävd av vinden, havsbrynet, hörde ingenting, såg ingenting, ty allt var svart av storm, klängde sig bara fast vid de våta hällarna, från vilka hon oupphörligt blev riven loss av blåsten, och andades djupt och flämtande, stelt berusad av skräck.
Ty något kväljande, tungt, oändligt hävde sig långsamt upp och ned i det svarta och vita töckensvalget under henne.
Det var som såg hon själva urdjupet, vari livets krafter kokade, ohöljt sjuda därnere.
Hon låg stilla och bara stirrade ned i det.
Sakta sög det henne till sig i sitt väldiga uppstigande ur det dånande mörkret — stilla drog det henne med sig ut i sitt väldiga sjunkande i virvlar av skum — kom och gick igen — gick och kom igen — i en oändligt lugn kamp, en liksom evigt stormande vila. Tills hon var mycket långt ute med det — dit, där hon icke längre kände rädsla, kände något. Därför att hon liksom kände igen — kände igen det nyss okända — kände igen djupet — förnam samma djup svara inom sig själv — det väldiga, mörka, skoningslösa högtidligt liksom igenkänna sig själv — förnam sig själv igenkänna det. Sig själv — sig själv — i allt.