*
Vinden slog mot henne, likt en fallande mur. Slungad framåt hundratals mil i ett enda, ljungande sträck förde den med sig från de öde vidder av dimmigt vatten den rört upp en vild och rå lukt av saltslemmigt skum, som fyllde hennes lungor med sin tunga köld och genast snappade andan från henne.
Flämtande och förblindad vände hon sig instinktlikt om. Men då grep vinden henne över nacken och kastade henne framåt.
Med kläderna smällande kring sig, likt flaggdukar, svepte hon i väg genom dunklet, allt längre och längre in i en okänd värld, full av främmande faror.
Ty ingenting kände hon igen, ingenting var som det hon förut sett på denna jord — hon var rädd för allt. Kring henne stod en vägg av mörker, men bakom den hörde hon stormen dåna genom rymden högt över sig och under sig havets larm. Därnere i den svarta hålan glimmade båtlanternor och ljödo korta, hesa rop bland gnisslet av block och taljor. Hon skyndade bort från det — jagande framåt, vart som helst, i besinningslös rädsla. Ty själva klippan hon sprang på skrämde henne, där den då och då blänkte till i fyrens sken, liksom belagd med en tunn, glimmande våt hinna av ljus, och visade henne sin ödsliga gyttring av stenar och block, kringkastade, sönderbråkade och ituskurna, som i stela marter under eoner av is och eld.
Så drömlikt vilda förekommo de henne att hon var rädd att sätta foten på dem — rädd, liksom för fiender. Så drömlikt overkliga tycktes de henne också, där de försvunno i stormbyarnas dunkel och kommo igen då det var över — mörknande och ljusnande, glimmande till och grånande, likt svävande bilder i ett skuggspel — så hastigt och gäckande, att hon var rädd att de i nästa ögonblick skulle svika henne och aldrig komma igen och hon försvinna med dem — slockna i gråa djup — falla ned genom gåtor.
Allt var möjligt, ty allt var dröm — hon själv med sitt ensliga hjärta, sitt dödsdömda liv, sin lott kastad ut i det yttersta mörkret — mannen, som nyss ägt henne och vilken hon kanske aldrig skulle få återse — de arma liven, som svängde sitt lilla bloss därute på det drivande vraket — alla och allt i den svarta, dånande cirkel, som glimtade till och försvann med fyrens dödsbleka ljus, var dröm — måste vara det. Ty allt i den brann för högt och lågande, pulserade för tungt och brännande, svepte i väg alltför rasande för att kunna vara annat — vara verkligt. Ett sådant tempo hade aldrig verkligheten. Detta skenade ju — besinningslöst — utom sig av skräck och berusning — ner, ner i en sugande malström av gåta. Allt djupare drogs hon med — ville icke — rysande och iskall av fasa — men måste. Ty det i henne, vilket vaknat den sekund hon liksom igenkände Erik Utbult — det mörka, skoningslösa, vilket drivit henne in i hans famn — det reste sig nu med varje sekund allt mäktigare över henne, växande med det yrande djupet, som i hemlighetsfull frändskap. Hon kunde icke fly från det, ty det var inne i henne — det piskade henne framåt — dit hon icke ville — icke vågade — men tvangs att störta sig. Allt hastigare skyndade hon utför stigen — in — djupt in — allt djupare och djupare in i stormens brus, liksom in i en grotta.
Det väldiga sorlet steg och föll i vågor — det dallrade genom hela hennes kropp, visslade i telefontrådarna utefter klippstigen, tjöt i stagen kring den gamla fyren, vilken hon nu virvlade förbi, skrek och sjöng i varje klyfta. Hela Tånga var som en jätteflöjt för den att ljuda i — själva klippan under henne vibrerade, ihålig och urholkad av alla de djupa skrevor, vilka, lodräta, som skurna med kniv, delade ön nästan mitt itu från söder till norr.
Vart hon såg gapade de under henne i fjärran och ur deras mörka brunnar sprutade havet upp i sjudande strålar, lysande, likt vita blixtar, i mörkret. De blevo allt flera, tyckte hon i oviss ångest, de slöto sig samman till ett enda djup av mumlande, sugande fasa.
Stelt stapplade hon på.