Och så släppte de av.

Men just då for som ett glödande skott genom Erik Utbult. — Miriam! Miriam! Var var hon? Varför hade hon gått och gömt sig för honom i denna stund? Hon måste ju ändå ha hört vad det gällde — och ändå hade hon icke ens brytt sig om att säga adjö! Varför? Han förstod det icke — förstod ju icke varför hon var olycklig — blott att hon var det. Och måste gå ifrån henne så — lämna henne ensam och övergiven i hennes hemlighetsfulla smärta — hon, som var honom kärare än allt — än han själv — och dock var så långt ifrån honom. Gick han nu under därute — huru mycket större skulle då inte avståndet bli — så stort att det utplånade allt.

Likt vikande skuggor tycktes honom det som varit — tomhet — tomhet — det som var...

*

Tog den natten då aldrig slut — växte och växte blott dess ödsliga fasa, tills hon dignade under den, så ensam och tomhänt, som aldrig förr i sitt ensamma, tomma liv? Ty nu fanns ju inte ens något att hoppas — intet annat att göra än att vänta på döden — om så och så många månader — ifall — hon ryste rodnande — kanske förr — kanske också senare — men intet annat än detta. Och ensam måste hon möta den — förintelsen, som hon säkrat, fasan, som hon påskyndat. Han, för vars skull det skett, mannen, vilken hon älskat och som hon ännu älskade med en kärlek, kall och brinnande av undergång och död — inte ens han skulle kunna hjälpa henne. Till och med för honom hade avståndet varit för stort — den dödens cirkel, vilken var slagen kring henne, likt ett galler kring en bur — till och med för honom hade den varit för vid.

Nu förstod hon det. Och vred händerna i vemodig ångest. — Men varför, varför hade hon icke förstått det förut — innan det var för sent — innan hon, fattiga fånge, dömd att lita blott vid sig själv, givit bort allt sitt.

Dåre, dåre, som hon varit — det hon aldrig kunde få igen — livet — det hade hon i sin dröms yra slungat bort i förtid, likt värdelöst skräp, för att nå sin älskades famn! Och vaknat — känt gallret — sett att han var för långt borta — en fånge även han! Och stod nu där med sin tomma famn — hade intet vunnit — emedan intet var att vinna — hade intet kvar.

— Dåre, dåre, varför förstod du det icke förr? frågade hon sig darrande. Men kände i samma minut att hade hon också gjort det, skulle det inte förändrat något. Hade hon haft ett liv till att kasta bort, skulle hon givit ut det på samma sätt — icke leende längre, nej, förbannande, utom sig av ensamhet, men dock tvungen att lyda. — Vad? Ja, det visste hon icke — visste icke varifrån det kom eller var det hade sitt mål, visste icke dess namn — Kärlek? — Ett för litet namn! — Öde? — Ett för litet även det, för det väldiga, skoningslösa, mörka, som fått henne i sitt våld.

Hon reste sig med händerna för strupen — det kvävde henne — hon ville ut — fly —

Plötsligt såg hon att hon var ensam och hörde röster nerifrån — hörde budskapet om förlisningen. Men det sade henne ingenting — blott att hon måste skynda sig om hon ville vara borta, innan han kom igen och hindrade henne. Brådskande smög hon sig ut.