Troligt, var det, det måste han medge. Genom kikaren såg han att fartyget redan gått i flera bitar, så att endast akterdelen var kvar över vattnet. På den tyckte han sig dock ett ögonblick skymta en massa huvuden i en klunga akterut och ropade triumferande till. Men sedan lotsarna en efter en sett genom kikaren förklarade de att det endast var trasorna av mesanseglet, som fladdrade på bommen, och han måste snart ge dem rätt.
Medan de stått och talat om detta, hade emellertid vraket genom en särskilt hård by kommit löst från Stora Brottet men blott för att åter fastna på Mariagrundet strax intill. Sjön bröt där över det med våldsam kraft och kastade det på sidan.
När Erik Utbult såg detta försvann hans sista förhoppning att det möjligtvis kunde finnas något människoliv kvar ombord. Han kände en smärta som vid en stor sorg och började få samvetskval över att han icke genast tvingat lotsarna ut — ehuru detta skulle överskridit hans befogenhet — ty dylikt låg utom tjänsten och över plikten.
Just då ropade lotslärlingen till och de sågo att sjöarna kastat vraket från Mariagrundet också och drivit det ner mot öppna sjön, där det snabbt försvann allt mer och mer.
De vände sig om för att gå var och en till sitt — togo några steg och vände sig så mot sjön igen, för att kasta en sista blick på dödsseglatsen.
Men i samma ögonblick blinkade, plötsligt och otroligt, som en uppenbarelse, ett klart, litet ljus till därute.
Det svängdes häftigt och slocknade så, men de hade alla sett det och bröto ut i ett högt och häpet rop. — Där är ju ändå folk! Nej, men där är ju folk!
— Nå, gå ni ut nu! skrek Erik Utbult. Men visste naturligtvis svaret.
De voro ju Tångalotsar.
— Ja, visst gå vi ut! Stackare! Stackare! ljödo deras rörda röster. Och i nästa sekund störtade de alla åstad utefter stigen ner till hamnen. Medan några satte segel, sprungo de andra fram utefter stranden, för att leta reda på fyrekan. Ty en liten båt voro de tvungna att ha, eftersom de inte kunde komma upp under vraket med sin stora kutter, och fyrekan var starkast. Där lågo många båtar, men hur de letade och trevade i mörkret funno de den inte utan blevo tvungna att ta en annan. Då de sköto ut den i vattnet föll kölen av, men de hade inte tid att byta. Åter lyste det förtvivlade, lilla ljuset därute — icke en minut var att förlora.