Han gav skyndsamt order att göra allt klart till bärgning och rusade så uppför trapporna, för att ta på sig sina oljekläder. När han var färdig gick han in till Miriam för att få en sista kyss — ja, han kunde ju inte så noga veta vilket det blev.
Men då var hon borta. Han tände ljus och letade överallt genom hela huset. Hon var och förblev försvunnen. Till slut gick han ut för att se om hon kanske var utanför — tyckte sig se en skymt av något ljust glimta till på den smala stigen ner till hamnen och skyndade efter, sökande sig fram utefter vejern. Men halvvägs ner mötte han alla de lotsar, som voro kvar av kurvakten på ön. Först kom Läbom, vaggande likt en trygg, gammal säl och bredvid honom mästerlotsen Dahl, med sitt hårda, mörka ansikte nästan dolt av sydvästen. Bakom dem gick Anton Viles broder, lotsen Olaus Vile och med honom en annan ung lots, med eldrött hår, »Junge Jan» kallad, efter ett grund, som han en gång stött på.
Erik Utbult såg genast på deras ansikten att de icke voro vidare hågade för saken.
— Äro ni färdiga? frågade han emellertid.
Det blev tyst ett ögonblick — därpå svarade en av dem, lågmält och allvarligt: — Att gå dit, där vraket nu ligger, är detsamma som att gå rätt i döden. En annan föll in: — Båten står inte med botten ut, så som det nu blåser. — Och för resten vänder han inte ute bland brotten med så hårt revade segel, även om han skulle bära dem, tog en tredje vid, han kastade rufftaket i sjön gång på gång i eftermiddags — ja, det vet överlotsen väl bäst själv, för resten — och nu blåser det tio gånger värre.
— Inget flytetyg finns på vattnet i denna natt mer än vrak och vinddrivare, förstås, tillfogade den siste, och det bli vi med, om vi gå ut — till ingen nytta!
Till ingen nytta — det voro alla fyra ense om, ty det var alldeles omöjligt, menade de, att någon människa fanns kvar därute, så som det bröt över.
Överlotsen stod med kikaren för ögonen. Han rynkade pannan åt vad han såg i den. Masterna höllo på att falla av därute genom de hårda sättningarna på brottet. — Det kan väl hända, medgav han, men innan vi varit ute och sett efter kunna vi inte vara säkra.
De skakade på huvudet — de voro säkra. Och överlotsen kunde väl förstå, att hade de inte varit det, skulle de tvärt gått ut.
De hade blossat men icke fått något svar. Så att allt var nog slut.