Timmarna gingo. Hon teg. Han teg också — låg och lyssnade, halvt omedvetet, till stormens dån utanför. Den tog till. Han hörde byarna komma allt tätare och tätare. Likt ljudet av en väldig kanonad i fjärran ljödo nu deras ihåliga och sugande stötar, ett i ett utan nämnvärt uppehåll.
Men plötsligt hörde han i deras avlägsna brus ett annat, närmare ljud — den välkända, ursinniga bultning på ytterdörren, vilken alltid betydde fara.
Han sprang upp. Hon rörde sig inte ens. — Nu har det gått galet någonstädes ute på sjön! sade han.
Hon svarade inte.
Och han skyndade nedför trapporna.
Då han öppnade dörren kom lotslärlingen Anton Vile formligen inblåsande i en virvel av regn.
— Det står ett skepp på därute, överlotsen! Herre Gud, det står redan på! sade han ångestfullt, pekande ut genom dörren åt sydost till.
Erik Utbult såg dit bort. Natten var svart som en tunnel och vinden ven genom den, drivande regnet framför sig med en så våldsam fart att det förblindade allt. Men då fyrskenet i detsamma svepte förbi såg han Stora Brottets skumpelare häva sig därute, lysande vit i allt det svarta. Han riktade in kikaren och väntade på nästa stråle.
Då den kom varsnade han i en plötslig, spöklik glimt ett svart skrov hängande i virveln, med masterna pekande rätt ut från sidan.
Det var som en syn i en dröm, tyckte han. Och vid den synen fylldes han av det drömmens orubbliga lugn, vilket av intet kan störas. I hans ådror flöt plötsligt nytt blod — det pilsnabba, svala och lätta, som gjorde hans hjärna isklar och kall, då fara var å färde.