— Älskade, älskade, viskade han, glöm inte att jag älskar dig och att du älskar mig. Det andra kan vi inte rå för — det enda viktiga är att kunna älska ändå — älska varandra även genom avstånd och klyftor.
Älskade, älskade, kunna vi inte det?
Hon svarade inte — vad han än sade så svarade hon inte.
Han hade varit så bristande lycklig nyss — nu hade det brustit — brustit i vemodig smärta.
Han fruktade hennes tystnad. Med varje sekund blev den hårdare och ödsligare — det var som byggdes en stenmur sakta upp mellan dem.
Älskade, viskade han bönfallande — gå inte från mig!
Men hon gick — allt längre och längre bort, fastän hon låg stilla bredvid honom — gick ensliga, förtvivlade vägar.
Vidden av hennes vånda kunde han icke fatta — han visste ju intet om den ensamhet hon längtat så mycket ur, att hon köpt sig fri från den, kanske med sitt liv — blott för att mötas av en ny — ensamheten i dens famn hon älskat högre än sig själv — den ohjälpliga avskildhet, vilken låg i att hon dock måste gå ur tillvaron ensam. Men hon klagade icke med ett ljud — sade icke ett ord — hur skulle han då kunnat veta...
Ensam bar hon det — så ensam — så ensam.
*