*
Men han visste ju ännu icke huru mycket det var hon i den stunden gav — hade han blott vetat — hade han blott förstått!
Det att han icke förstod, det kunde han aldrig sedan förlåta sig själv. Han begrep icke hennes flämtande tystnad, hennes rasande kyssar, hennes darrande, kalla händer, då hon smekte honom. Han förstod icke varför hon icke tillät honom att minska seglen, då de seglade tillbaka till Tånga i den växande stormen. Hon gladdes åt den — hon reste sig i styrluckan och ropade utmanande åt de stora, nattmörka vågorna, vilka kommo dem till mötes allt resligare och resligare, tills de nästan skymde fyrens ljus för dem, där de kastades omkring i de dunkla dalarna nedanför deras skummiga toppar. Hon var vild och vit, som de, där hon höll sig fast intill honom. Och han fröjdade sig åt att hon var av samma sort som han. Åter och åter lutade han sig ned och med den ena handen manövrerande båten drog han henne intill sig med den andra och kysste hennes läppar, som voro kyligt salta av havsstänk. Han viskade till henne att han längtade att komma hem, längtade till natten. Hon smekte honom bleknande till svar — det var som om hon med knutna händer handlöst låtit sig falla ned i en avgrund.
Men ännu förstod han ingenting och allra minst förstod han henne då hon, efter att tigande, i ett stelt leende, som blottade hennes sammanbitna tänder, ha överlämnat sig åt honom, icke svarade honom ett ord på alla hans darrande smekningar och snyftande kyssar, ty han grät av lycka och blygdes icke för det.
Genom fönstret i hans rum, vilket skakade av storm, kom fyrens ljus in i stötvisa strimmor, likt band av vit imma, invävda i mörkret. Det var som om någon andats ljus och skymning om vartannat utanför och hans käras ansikte kom och försvann bredvid honom på kudden liksom i hastiga flämtningar.
Hon låg stilla och bara stirrade på honom med allt mera vidgade ögon. De voro som mörka djup, vilka sakta öppnade sig. I dunklet blev hennes ansikte till blott en vit fläck med svarta hålor i. Han närmade sitt eget intill det.
Och plötsligt var det som om han sett ned i själva livets och dödens gemensamma gåta. Han såg dödskallen i hennes huvud — han såg ner i hennes ögons hjälplösa mörker, som i bottenlösa brunnar, bräddfulla av det okända. Det mest främmande av allt — en annan varelse — stirrade mot honom — med fasa, allt större fasa, ty nu förstod hon att även han varsnat detsamma som hon.
Så lågo de en minut, stela, tigande, med ögonen nere i varandras ohjälpliga djup av hemlighet — två dödskallar på samma kudde — två liv, som levde var för sig och skulle dö var för sig.
Tills Miriam kved till och ryckte blicken från honom.
— Du såg det också ... mumlade hon och drog sig allt längre bort från honom — visste icke vart hon skulle vända sig — kastade sig åt sidan med ryckande läppar — förfärad, vilse, vanmäktig. Men han tvang henne åter in i sin famn, slöt henne hårt intill sig i ett oändligt medlidande med dem bägge — som trott att de voro varandra så nära, tills en plötslig glimt visat dem klyftan, vilken ingen av dem kunde fylla igen.