Vad hon grät i hans famn! Det var som om många års isar smält även i hennes hjärta.
Han kysste henne — kysste henne.
Därute gav båten avgångssignal. Hon ryckte till men tryckte sig genast tätare intill honom.
En gång till blåste den. Hon knöt sina händer om hans hals.
Hans älskade, måttlöst älskade — själ av hans själ, kropp av hans kropp — hon gick icke.
Tredje och sista gången gav båten signal.
Hon mumlade något invid honom. Han böjde sig ned och hörde vad det var. — Jag kan inte, jag kan inte gå! viskade hon för sig själv. Hennes ögon voro slutna, hennes ansikte var likt en saligt drunknandes.
Med ena handen trevade han bakom sig och drog till ruffdörren.
Aldrig så länge han levde glömde han hennes leende då — hennes modiga leende av stilla underkastelse, av frivilligt, stolt givande.
Hans hjärta darrade vid den synen.