Och hann gjorde han också men blott för att endast finna sin hustru och fru Bamberg på däck och mötas av den underrättelsen att Miriam på grund av trötthet redan gått till ro i sin hytt, men bad om sin hälsning.
Allt föll på ett enda ögonblick ihop för honom — det var som om han fått det rakt i hjärtat — något gick sönder, han stod där bruten, förvirrad och ynklig. — Hade han då bara inbillat sig alltsammans — att hon älskade honom, som han henne — att hon utan ett ord förstod att hon var hans — var det möjligt? frågade han sig svindlande. Var det möjligt att det varit en villa allt det han tyckt sig förnimma? Hade han då verkligen haft rätt först, då han ville tro att det hela blott varit en underlig vaken dröm? Ja — ja — så var det nog! Varför hade hon annars inte väntat på honom — hon måste ju ha sett honom komma seglande och förstått att han nästan vågat livet för att hinna till henne.
Han hade tvärt vänt ryggen åt Birgit, ty hon skrattade åt honom. Omedvetet, som i sömnen, gick han över däcket och hoppade genom den öppna lastrumsluckan ned i sin egen båt, som låg långsides med ångaren. Han lydde ett dödssårat djurs instinkt — han bara längtade att få gömma sig — dölja sin smärta — vara i fred och sörja.
*
Det var ljus i ruffen.
Han ryckte upp dörren. Hans hjärta stannade.
Han såg hennes ansikte. Stilla och stel vände hon det mot honom, sa dödsglatt lugn och utom sig, utom allt, att han ryggade baklänges med allt orörligare hjärta.
Då tog hon sig om strupen på det halvkvävda sätt han redan kände igen.
— Jag glömde — jag glömde — — sade hon sviktande och stammande, förtvivlat kämpande för att få ord och luft.
Men då rörde hans hjärta sig igen. Han tog durken i ett steg. Han hade henne i sin famn — äntligen, äntligen hade han henne. Äntligen, äntligen kysste han henne — tungt, skoningslöst, länge, länge. Han hade mycken och lång hunger efter hennes kyssar att stilla — han kände det nu.