Ty en sten, som börjat falla, faller.
Och de föllo — föllo tillsammans ned i djup, varom ytans trygga vandrare icke hade någon aning. Deras varningsrop däruppe vid randen, vad kunde de ha att säga dem, som redan voro nere i avgrunden!
Allt vad de ropande uppnådde var att pina och förvirra dem — att yttermera öka deras smärta. Men det förstodo de icke — förstodo ingenting annat än att han var gift och dylikt.
Ynkedom — ynkedom. Vad frågade stormen och havet efter om han var gift, ifall de dränkte honom.
Hans och hans käras kärlek, den var av samma slag — det kände han i mörk och flammande bävan — den var livets djupaste grepp ner i sig själv.
— Kunde de hjälpa att de blivit slagna med den? frågade han sig, ärlig och stilla, som inför dödens dom. — Ja, då kunde de också hjälpa att de levde.
Deras bestämmelse var det — kanske också deras undergång. — Vilketdera — det kom dem icke vid — de kunde blott älska och förgås.
Men det kunde de. Det visste han liksom och det gjorde honom så trygg — allt så enkelt.
*
Ännu vid halvsjutiden var han långt ute i Kattegatt. Till Tånga fanns ingen möjlighet att hinna men kanske dock till Kalvsund, ty dit hade han slör. Han tog ut de tre rev han haft inne för blåstens skull, ty det började redan köra upp vind till den stora stormen på natten. Så att den gick som en pil, hans färd — gång på gång kastade båten rufftaket i sjön och då han kom in på Dana fjord sprungo folk ut på holmarna och skreko åt honom att han var galen, som förde så stora segel. Hade han icke varit ensam skulle han heller aldrig vågat det, men för sig själv var han icke rädd. Han skulle hinna välbehållen fram och träffa henne.