Birgit Utbult låg vaken hela natten, bittert grubblande.
Tidigt nästa morgon gick hon ut — bortåt telegrafstationen. Då hon kom igen, hade hon ett telegram med sig, vilket hon sade sig ha fått av telegrafisten, då hon gick förbi hans hus. Det var ställt till henne själv och innehöll en ivrig bön från hennes mor att hon genast skulle komma till henne, där hon låg sjuk i Helsingborg.
Och då gick det naturligtvis icke an för fru Bamberg och hennes dotter att stanna kvar — det kom den förra genast underfund med. Varpå hon och fru Utbult snabbt gjorde upp ressällskap in till Göteborg. Det hela var väl planerat — Birgit Utbult visste att hennes man just denna dag måste ut och sätta sjömärken och skulle vara borta till in mot aftonen. Fru Bamberg kom alltså och sade honom farväl strax efter frukosten, vid vilken de tre varit ensamma, ty Miriam låg ännu, utmattad, som hon var, av den starka havsluften.
— Så ledsamt att kapten måste ge sig ut genast, sade hennes mor, då måste jag väl säga adjö nu, om kapten icke skulle hinna hem igen innan sju, ty då måste vi väl segla härifrån för att hinna niobåten från Kalvsund, eller hur?
— Hinner gör jag nog, om inte till Tånga, så dit, svarade han.
Men hon låtsade icke om det.
— Jag får väl hälsa min dotter? frågade hon.
— Jag hinner! sade han häftigt.
Då gick hon. Han stod och såg efter henne. — Visste hon och Birgit vad de gjorde? frågade han sig tungt. — Trodde de verkligen att de med att nu skilja honom och Miriam åt skulle få slut på deras kärlek? Få slut på den sedan de en gång träffats! Sedan de på en enda, oförgätlig sekund i varandra igenkänt allt det de var för sig längtat efter och drömt om hela livet igenom!
Förstodo de icke, de två, att det allaredan var för sent — att Miriam och han efter detta alltid måste älska varandra? Tvärs genom långa år, tvärs genom allsköns band och plikter måste de hädanefter älska varandra — måste — måste.