Modern såg på henne och tilltalade henne därpå nervöst, skrämd av det underligt nakna och djupa ansikte hon hade. Men Miriam svarade lugnt, ögonblickligen vorden sig lik igen, med ögonen alldeles gömda under ögonlocken, som ville de vara i fred och slippa förråda sin brand.
Hon tog sig åt strupen som om hon haft svårt för att andas. Luften hade blivit så tryckande het och liksom trång, tyckte hon — var icke längre blott deras, hennes och hans — de andra hade kommit så nära — hans hustrus blick vilade på henne, likt två brinnande, fientliga händer.
Hon reste sig hastigt. — Jag är så trött, jag tror jag går upp på mitt rum, mumlade hon otydligt.
Fru Utbult såg efter henne — hennes tunna läppar krökte sig masklikt.
Så småningom kom samtalet i gång igen. Men det fördes blott mellan de bägge fruarna — värden satt tyst och till slut reste sig också han och gick ut. Även denna gång såg Birgit Utbult upp med samma bittra, hjälplösa uttryck av en mask, som vill resa sig men icke kan.
*
Han gick ner till stranden. Endast rymden av himmel och hav tycktes honom nog vid just då. Han strövade omkring på klipporna över hela ön — hur länge visste han icke själv, men det var säkert långt över midnatt, då han kom hem igen.
Därför blev han helt förvånad, när han genom glasrutan på salsdörren fick se sin hustru och fru Bamberg ännu sitta tillsammans, ivrigt samtalande. Deras röster trängde ut till honom i ett oredigt sorl av bittra och ängsliga tonfall — deras underligt sorgsna och vredgade ansikten mörknade allt mer, där de lutade sig intill varandra och viskade. Medan han stod och såg på dem mörknade även hans.
Så vände han sig om och gick uppför trapporna till sitt eget rum. Där började han att hastigt gå fram och tillbaka med allt mera svartnande ögon.
*