De hade ju ingenting att säga varandra. Allt var ju redan sagt. Den tystnad de tego tillsammans innehöll ju redan ting som ingen annan tystnad, dem och andra människor emellan, någonsin skulle kunna innehålla. — Underverk? Självklara saker? Ack, bägge delarna, men för höga för ord, omöjliga att utsäga.
De sågo på varandra — alltid — icke en enda gång — tänkte icke, kände icke — voro blott i varandra.
Bredvid dem rörde sig några främmande — hennes mor, hans lilla rödhåriga hustru. Då och då kommo de fram ur det dunkla fjärrtöcken, vari allt var inhöljt, och talade till dem. Och frånvarande hörde de sig själva svara så lågmält och stilla, långt borta — i en enda dröm — ett enda begär — tystnad — enslighet — dunkel — ack, väck oss icke — tala sakta — — allt har ju redan hänt — kan icke hjälpas — icke av er — icke av oss — — tystnad om oss — bägge — vi bägge...
Vad luften var underligt tung — allt det osägbara tyngde dem — hemlighetsfull ömhet fladdrade och spann sin brinnande väv mellan dem, ut och in, likt en sällsam skyttel bland de andra, där i fjärran, bredvid dem vid bordet.
Blott de voro varandra nära...
*
Han hade satt sig så att han kunde se henne rakt i ögonen.
Hon satt i ett hörn mitt emot, med huvudet lutat mot väggen, så att lampans röda sken föll rakt ner i hennes uppåtvända ansikte. Lysande och dallrande av sin bedövande glädje liksom gav det sig åt hans blick.
Men så småningom blev det så betydelsefullt tyst omkring dem. De bägge andra sågo beklämda på varandra. Något på andra sidan den värld de visste om mognade ödesdigert och obevekligt mitt ibland dem, det kände de, ehuru de ännu icke visste vad det var — icke vågade veta.
Miriam log ännu, brinnande och undergivet.