Så seglade de in i det — seglade och seglade genom det dallrande skimret från fyren på Tånga. Det kom i strålar och krossades till glimmande stoft och försvann i luften men kom igen, för var gång allt starkare, lekande sin ljuslek med det flyktande dunklet.
Så dök själva ljuskällan upp vid horisonten — en stadigt brinnande, liten vit punkt långt borta över det svarta vattnet.
Då sträckte han ut armen och talade för första gången på aftonen till henne.
— Där, där det lyser, skall Ni bo — hos mig.
I hans röst voro som länkar och band av ömhet. De drogo henne så saligt tätt intill honom.
Hon log och kände att hon före denna kväll aldrig verkligt lett. — Ja, svarade hon bara. Ja, ja!
Så tego de båda medan ekot tonade och tonade, djupt därinne i deras gemensamma hjärta.
*
Då han lyfte henne i land på den höga bryggan vid sin ö och kände hennes lilla kropps alla bävande linjer smyga sig in i hans famn och blott dröjande skiljas från den talade han för andra gången till henne — bara ett ord: Välkommen!
Och sedan yttrade han på hela kvällen knappast något mer. Icke heller hon talade vidare.