Dock icke med sitt minne utan på ett underligt, dunkelt uppflammande sätt — som om han varit född med hågkomsten av det men icke förrän nu kunnat komma på den — med sitt innersta röda hjärteblod, vilket flög i pulsarna och bultade i hjärtat och susade och sjöng — Vad är detta! Vad är detta!
Och redan visste det — visste allt.
*
Genast de kommo ned till båten gick Miriam fram till den stora styrluckan och satte sig i den. Ty därupptill, vid rodret, skulle han väl sitta, tänkte hon. Han hade visst haft för avsikt att gå ner, men när han såg detta gick han genast akteröver.
Fru Bamberg stod en stund och ängslades över att dottern skulle sitta uppe på däck, men han lugnade henne med att det alls icke var för kallt, och då gick hon äntligen ned.
— Jag tar rodret, sade han till lotsen, vilken redan satt vid det. Så gick även denne ner och de voro ensamma.
Miriam kände det i hela sin varelse, likt en nästan bedövande, ljuv och orolig tyngd. Men hon tvang sina händer stilla och satt kvar, mjukt följande med varje rörelse av båtens porlande, snabba färd. Den gick genom ett formlöst, grått dis, som varken var mörker eller ljus utan blandade hop himmel och hav i ett och samma overkliga källardunkel.
Men genom det dallrade då och då ett underligt, avlägset sken, vilket tycktes komma någonstädes långt underifrån horisonten.
Rakt genom stänket, då fören skar genom, droppade det blekt guldstoft över hela båten, ända fram till dem bägge.
Hon såg skenet stryka över hans ansikte och uppenbara hans på henne fästade blick, därpå hastigt fylla rymden över dem och sedan dö bort i dess ovissa grånad bakom hans svarta silhuett. Hennes ögon förlorade sig i den ilande skymningen, men vart hon såg kände hon dock — som hade den varit djupt inbränd i hennes ögon — närvaron av den mörka gestalten vid rodret med ena armen kastad över det, vibrerande det fram och åter med en maskinmässig vanerörelse. Orörlig reste den sig mitt i havets och himmelens flyktande fantom som alltings mörka medelpunkt — det enda, vilket var verkligt och förblivande, medan allt annat blott glimtade till och försvann innan hon hunnit uppfatta det, där hon satt och stirrade in i det levande mörkret som in i sig själv och sitt öde. Och inne i det visste hon att två andra ögon lika orubbligt blickade tillbaka på henne och genom henne på sitt öde.