Och som om de varit pärlor på en och samma tråd, vilken någon just då ryckt i, så dallrade nu på hans läppar samma häpna lamslagna löje, bävade i hans stela, blåa ögon samma sällsamt viljelösa hänryckning.
En sekund av lågande ljus, som flammat upp och försvunnit, men hunnit visa dem ett och samma brinnande under — så förnummo de bägge detta första ögonblick.
Sedan blev allt mörkt igen — han märkte åter dimmans kalla väta mot sitt ansikte, hon hörde ånyo sin mors tunna, alltid ängsliga röst — verkligheten omgav dem på nytt.
Förvirrade vände de sig från varandra — trodde att hela världen sett deras plötsliga, gåtfulla sinnesfrånvaro. Men ingen tycktes ha märkt något ovanligt och de försökte inbilla sig själva att de heller icke gjort det.
Var för sig sade de sig att det hela blott varit en hastig villa, en besynnerlig, vaken dröm, ett sällsamt gyckel av deras fantasi.
Dock — de vågade icke se på varandra. Ty de kände bägge, ehuru utan att ännu våga tänka det, att vad de än sade sig, så hade dock avgörandet redan skett — överlämnandet — igenkännandet.
Miriam tänkte, där hon tyst gick bredvid honom ner till hans båt — tänkte åter och åter i en underligt tung och ödesdiger berusning — Är det du? Är det verkligen du!
För honom hade allting stannat i sin gång från den sekund han mött hennes ögons budskap av öde och dröm.
I den stora, bedövande tystnaden ropade det genom hans på allt annat plötsligt tomma sinne — Vad är detta? Vad är detta? Han dristade att se på henne från sidan — såg i dunklet föga mer än en svart skugga. Men han kände i alla fall hela henne. Med varje nerv i sin kropp förnam han varje linje i hennes. Den lidande, glidande, sömngångaraktiga rytmen i hennes rörelser ekade genom hela hans varelse. Som ett smärtsamt ljuvt och vemodigt stygn i sitt hjärta kände han den passivt sega böjningen på hennes små skuldror och nackens trötta fall under den stora, tunga kasken av svart hår, vilken drog hennes lilla huvud bakåt.
Hon vände det åt honom. Likt en skygg smekning — något oändligt sorgset och flyktande förnam han den hastiga glimt han fick av hennes ansikte, där det liksom slumrade, insövt och intvingat i hård slutenhet, under hårets mörka dunkel. Så vände hon åter bort det. Han såg blott en bjärtvit kind och en tunn, liten mun, sammanpressad, som i alltid spänd vilja. Men han anade redan allt om henne — visste det liksom på förhand. Hennes väsens vemodiga glöd, dold och kuvad och närd i övergiven, tyst stolthet, hennes ögons mörker av ruvande väntan, all hennes ensliga, dödsmärkta ljuvhet — allt kände han och kände han igen.