Så sänkte hon dem igen — knutna för ett ögonblick — och öppnade dörren för sin mor, hälsande henne med det bekymmerslösa uttryck modern var van att finna på sin dotters ansikte. Och som hon, det lovade denna sig dyrt och heligt, aldrig skulle behöva sakna där. Ty den lilla fågelaktiga varelse, som nu kom in i rummet och vände sitt oroliga, mörka ansikte mot dotterns mörka, lugna, var av den sorts människor vid vilka man omöjligt kan förknippa föreställningen om ansvar och bördor av något som helst slag, ja, vilka man omöjligt kan tänka sig som riktigt fullvuxna.
Det var något så barnsligt bortkommet över henne, något så hjälplöst och sprött, att hennes dotter aldrig ens i sina mörkaste stunder nändes ty sig till henne, aldrig hade hjärta att visa sig för henne sådan hon i verkligheten var. — Stackars lilla mor, sade hon sig, hon hade nog ändå! Det lättade hennes börda litet att få tro att dottern var resignerad och nästan nöjd. Och då fick hon väl tro det, då.
II.
På aftonen samma dag stod Miriam, dimvitt blek under sitt nattdävna, svarta hår, bredvid sin mor på skärgårdsångarens däck och såg Kalvsunds brygga komma stickande ut ur strandens skymning. Den liknade ett långt skuggstreck, vilket tycktes fiska efter ångaren med det lilla ljuset som glimmade allra ytterst. Nu hade det den och sträckte ut sig bredvid, blänkande våt under den ensamma lyktans sömntungt gula cirkel, vilken liksom svävade fritt i den tjocka, mörkvåta luften, blott upplysande översta delen av sin påle. Under den rörde sig ett par otydliga gestalter i diset — en sprang fram för att ta mot trossen, men den andre hälsade blott med handen mot mössan.
Miriam såg gäspande på honom och gick så över landgången efter sin mor, fortfarande beklämd och motvillig men, som vanligt, förskansande sig och sina stämningar bakom sitt skärmlika leende av vänlig sorglöshet.
Men hejdade sig så helt plötsligt och liksom tappade masken. Gestalten under lyktan — en lång, smal, uniformerad man — hade stigit fram till hennes mor, fortfarande med handen lyft till honnör.
Fru Bamberg, vars lilla spetsiga ansikte nästan försvann i allt hennes strida, mörka pälsverk, tog mot honom med en ström av ord. Miriam stod tyst bakom henne med sina annars så frånvarande ögon plötsligt fyllda av levande ljus.
Som om han känt deras sällsamt betydelsefulla tyngd lyfte han upp sina egna.
Tvärs över de andras huvuden möttes deras blickar.
Långsamt böjde Miriam sitt hårtyngda huvud bakåt, öppnade ögonen liksom törstigt ännu mer och drack hans blick, tigande, djupt och girigt. Hennes läppar skälvde — ett ljust och undrande löje av nästan smärtsam glädje delade dem lätt.