Men efter några dagar kom modern med nya uppbrottsorder. Och om ett par timmar skulle de nu i väg till en liten ö, någonstädes utanför västkusten, för att gästa hos en sjökapten, med vars hustru hennes mor räknade släkt och vänskap.
Luften skulle vara så bra på det stället så här års.
Alltså skulle de stanna där tills luften blev bra på nästa station i routen — en vinterkurort i Norrland.
Hon suckade en gång till. Det fanns intet hon var mera trött på än dessa sanatorier, havsbad och kurorter, där man skulle behärska sig från morgon till kväll, omgiven av människor, av vilka ingen var den man sökte.
Men hon kunde ju inte gärna ge uttryck åt sin leda sa länge hon såg att vallfärderna gåvo hennes mor litet lindring i hennes ständiga ångest för sin dotters liv.
Och ändå kunde väl modern aldrig på allvar hoppas att de gåvo någon hjälp — den sjukdom, som hotade hennes enda barns liv var ju obotlig!
Så att det hela var väl närmast ett försök att döva sin egen oavlåtliga oro — att fördriva tiden till det slutliga avgörandet.
Stackars lilla mor!
I detsamma spratt hon till vid ljudet av steg. — Se så, där kom hon ju redan — alltså fort in i selen igen!
Där hon stod mitt på golvet lyfte hon ofrivilligt händerna med en åtbörd av oändligt, trött tålamod — en ny dag av tomhet — — ännu en — —.