*
Ty mest av allt fruktade hon att icke förmå vara det intill slutet — fruktade det till och med mer än detta slut.
Hon var sådan. Hon teg och log och när det blev för svårt talade och skrattade hon.
Och alla som visste om vad som väntade henne — Gudskelov, tänkte hon, de voro icke många och hon hade bett sin mor låta bli att inviga fler, emedan hon fick så underligt svårt att fördra dem efteråt — voro därför på något sätt skygga för henne.
Det var, märkte hon, som gav hennes öde henne en sällsam gåtlikhet — ett visst spetälskt majestät, vilket folk vördade och beklagade men även skydde en smula för. Ty de kunde ju alls icke grunda ut vad en sådan som hon, med betingelser så himmelsvitt olika deras egna, kunde tänka och känna och visste därför aldrig riktigt var de hade henne.
Minst av allt begrepo de sig på hennes glättighet, vilken gjorde att de icke vågade sig på henne med sitt medlidande. — Det skulle bara fattas! tänkte hon hett.
Den rätte men ingen annan skulle bryta hennes ensamhet. Och träffade hon icke honom skulle hon nog förstå att bära den obruten — skulle ingen få förödmjuka henne. — Man kan vad man vill! sade hon sig segt, skulle då inte hon kunna göra ännu några leende grimaser till för sin stolthets skull.
*
Just då slog klockan åtta. Hon vek undan täcket med en otålig suck av inbunden beklämning och steg ut på golvet, liten och smal i sitt långa, vita nattlinne, över vilket hennes fläta buktade sig, likt en tung svart orm. — Nu skulle hon börja med dem igen, de där grimaserna, tänkte hon betryckt, medan hon redde sitt alltför tjocka hår och välvde upp det över hela huvudet, likt en mörk hjälm.
Härom dagen hade hon och hennes mor kommit hem från Tyskland och hon hade glatt sig åt en liten tids paus i den ständiga vallfarten från kurort till kurort.