Men fick hon icke det, blev hon utan svar på sin existens — ett svar som hon kunde förstå — hur skulle det då bli?
— Hur skall det då bli, hur?
Hon hade satt sig upp och slagit sina smala, unga armar om sina knän och vaggade, viskande för sig själv, enligt sin ensliga vana, fram och tillbaka i dunklet, som börjat gråna av morgonljus.
En ny dag höll på att bryta in. Hon betvang sig och försökte fast se den an. Lik alla de andra, naturligtvis! tänkte hon bittert. Och efter den skulle så komma ännu många fler eller kanske blott få till, men alla lika de föregående. Hon såg dem för sig som en lång, grå tunnel. Genom den skulle hon glida, lika drömmande och flyktig som hittills — hädanefter som förut levande livet på ett oändligt avstånd från alla andra och på ett ännu oändligare avstånd från sig själv — sitt verkliga jag — det bävande, ensamma hjärta som stolt och slutet väntade att snart ha slagit sitt sista slag, djupt inne i dunklet, där ingen kunde nå det.
Hon bet hop tänderna.
— Det värsta hade hon ändå kvar — den stunden!
Och hennes lilla svarthåriga huvud föll framåt mot hennes knän i en mörk och tålig fråga. — Var icke människan dock ett alltför svagt och bräckligt ting för det stora, förfärliga liv och den stora, förfärliga död hon hade att genomkämpa? Var det icke för mycket — alltför mycket — ett alltför tungt och ensamt ansvar lagt på hennes ensliga själ — en sådan svag, liten låga och dock det i vars ljus allting sökte fatta sig själv... Det brann och letade och led och hade så liten tid på sig och fick så litet veta, men kämpade dock så modigt för att få klarhet, tills den stund var inne, då mörkret kom och släckte allt och det försvann — man visste icke vart — blott att det icke tycktes ha varit till för något.
Hon vaggade och viskade för sig själv i gryningsljuset. Hennes själ — hennes stackars lilla själ — hon ömkade den — hon vördade den — tungt var att bära dess korta storhet, dess tunga, ensamma, okunniga höghet — tålamod, hjältemod fordrade det.
Och hon knöt händerna tillsammans. — Giv mig det, viskade hon — mod att tiga, icke fråga, jag får ju ändå aldrig svar — icke klaga, jag får ju ändå aldrig hjälp — mod att värdigt taga mot vad som helst — hur svårt det än är.
Men ack, gör det kort då, bad hon, gör det kort, ty jag orkar kanske icke mycket mer. Och jag förstår ju ingenting — bara att jag skall vara modig.