Varför skulle då just hon icke ha någon?
Människor kommo, många människor. De talade ord fulla av ömhet, de liksom bäddade om henne med omedvetet medlidsam vänlighet. Undrande såg hon upp i deras ansikten.
Men aldrig var det dens drag som hon väntade. Aldrig kände hennes hjärta igen honom och blev glatt.
Så gingo de igen och hon blev ensam — blev ensammare och ensammare där hon satt — stilla i skuggan, vilken föll allt djupare, vemodigt väntande det, som kanske icke kom, icke hann komma...
*
Hennes kinder hade glött upp i mörkret. — Ja, men det måste väl ändå komma! Det var ju så litet hon begärde. Hon ville ingenting annat än se och igenkänna den kärlek hon skulle kunnat äga om hon varit som andra. Något annat visste hon ju att det icke blev, icke kunde bli. Ty inte kunde hon få ta upp en vanlig, varm och ljuvlig människolycka i sin famn.
En drömlik smekning, ett flyktigt ord — det kunde hon kanske få, men allvarligare och varaktigare ting voro icke för henne — icke make — icke hem — icke barn. Bleve hon mor skulle hon ju dö av det.
Men fick hon bara veta att det någonstädes bland jordens myllrande mängd av människor fanns en enda, vilken icke skrämdes av hennes öde — emedan han var en del av det — en enda, som icke blott ville ha tröst och hjälp av hennes själs döende klarhet utan ville ha henne — henne själv — en enda, vilken icke hyste medlidande med henne utan älskade henne — en enda, som var hennes — så skulle hon vara nöjd, även om hon icke fick se honom mer än en enda gång.
Ty då vore det ju ändå som hade hon fått litet del i livet. Då skulle allt bli lättare, varmare, mjukare, skulle icke endast vara det höga och fruktansvärda, varigenom hon nu irrade, uppehållen blott av sin vilja till lugn och stolt värdighet — irrade utan mål, likt en hemlös fråga.
*