Därinne fanns alltid kvar något sorgset, oberört och likgiltigt, avskilt från allt annat av en stilla lyssnande förbidan på det oundvikliga. Hon låtsade icke om det. Hon talade och handlade och var alldeles som andra. Men det hjälpte icke. Skuggan stod alltid över henne — då och då föll den djupare än eljest. Då smög hon sig bort, ty annars smögo sig människorna från henne.
*
— Varför stanna de aldrig? tänkte hon nu i sorgsen vrede — tro de då att jag alltid är stark, att jag bara är till för att trösta och aldrig själv behöver tröst? Icke medlidande — när var det någon tröst? Nej, gemenskap, det var vad hon ville ha!
Men trots allt kylde skuggan dem, märkte hon. Trots all sin godhet ville de dock icke erkänna henne som sin jämlike. En utomstående var och förblev hon — och just därför bra att ha till förtrogen — bra att gå till med sorger och vemod, emedan hon genom sin frändskap med döden ock var släkt med dessa bägge.
Men glädje, jubel, ljus — allt det hon skulle velat värma sig med innan hon gick — när skulle hon få dela det med dem?
För det gingo de till andra — till dem som voro mera lämpade för livet, bättre i stånd att uthärda dess hårdhänta fröjder och mödor — gingo till de skrattande, starka och trygga — förbi henne.
Där stod hon — för sig själv — måste gå vidare — aldrig stanna — aldrig få tag i livet.
*
Och då älskade hon det så som hon gjorde — så oändligt och brinnande med den smärtsamt brådskande och bristfärdiga kärlek man har till det man snart skall lämna.
Skulle hon annars längtat och väntat så och så bönfallande sträckt ut sina händer mot det okända? I det kända fanns ju icke någon, vilken ville behålla dem i sina för alltid! Skulle hon annars så ångestfullt bakom hopen av välbekanta och kära men dock så avlägsna ansikten spanat efter det enda, som helt betydde något — det okända ansikte, vilket tillhörde hennes kärlek. Alla människor hade ju sin, som de någon gång mött och känt igen och kanske fått behålla hos sig.