Det visste hon, ty för henne visade de sig alltid sådana de voro. »Annat skulle inte löna sig,» hade en av dem en gång sagt till henne, »ty jag är säker på att du i alla fall skulle se rakt igenom mig.
Men jag är också säker på — fastän jag inte vet varför — att du ser allt på det rätta sättet, det som ingen annan kan finna!»
Då hon nu tänkte på detta, måste hon le för sig själv, det tunga leende hon hade i ensamheten.
Han visste inte orsaken, men hon hade själv mycket väl reda på den.
Det var för att alla andra voro mer eller mindre jäviga — skulle leva mycket länge till och bullra vidare, som parter i det stora målet, under det hon stod utom allt och snart skulle gå.
Därför var det i själva verket icke underligt att de vågade anförtro henne sådana saker som de ibland gjorde — saker, vilka skulle fört dem i fängelse om hon inte tegat.
Det lättade dem, sedan gingo de tröstade och sade att hon talat mod i dem och givit dem nytt liv och att de älskade henne.
Åter log hon sitt sega, sorgsna löje.
Även hon höll ju av dem — mycket till och med.
Men ändå — som drömmar, vilka en annan drömmer, skymtade de förbi. Djupast inne angingo de henne icke, angick icke deras vänskap eller hennes egen vänskap henne heller.