*
Intet svar, intet ljud — blott mörkrets sus kring hennes ensamma säng. Med vidöppna ögon låg hon där och stirrade in i det, spänt lyssnande, ångestfullt vaktande på det, som smög omkring därute, smög i allt närmare kretsar för var natt — var där alltid och lyssnade och väntade. Ännu en liten tid så hade det henne — ännu en liten tid av väntan och vemod och hon måste följa med — ur livet och in i döden, likt en fången främling ur ett främmande land i ett annat.
Ingen fanns som höll henne kvar. Ingen, som kunde göra det.
Till självförsvar frammanade hon ängsligt alla deras ansikten, vilka hon kände och höll av — sist sin älskade moders. Nej, ingen, ingen! Alla voro de för långt borta — skilda från henne av hennes ödes avgrund.
Över den kom blott ensamhet.
*
Ensamhet — alltid ensamhet.
Den skuggade hennes korta dagar, den ena den andra lik, som vattendroppar, där de tomma föllo ned i tomheten. Den vek aldrig från henne.
Och ändå hade väl få människor fler vänner än hon.
Folk kommo till henne och gåvo henne förtroenden och talade ut sina hemligheter, bekymmer och sorger i henne, som i en biktstol. Det var som om något hos henne, vilket dock icke var hennes egen förtjänst, frikallat dem från alla vanliga försiktighetsmått och masker människor emellan. De tyckte att de andades lättare hos henne, som om luften där varit klarare och högre än kring andra. Deras röster blevo så fria och blida och, hurudana de än annars voro, så logo de, antagligen, utan att veta varför, sådana dallrade, sällsamt ädla och förtroliga löjen mot henne. Var det icke som om de dunkelt förnummit den kalla fläkten från den skugga hennes nalkande öde redan kastade framför sig? Omedvetet ville de kanske trösta henne och vara snäll mot henne — goda, som de alla voro, innerst inne i sina hjärtan.