Jo, det höll alltjämt på. Rastlöst arbetade det i sin ensamhet mitt i det tunga, tysta dunklet — tickade brådskande, tåligt och regelbundet — tickade och tickade, tills hon i vanmäktig ängslan skulle velat hejda det.
Ty det skyndade sig alltför mycket. Allt för bråttom hade det att kasta bort sekunderna. De försvunno ju oåterkalleligen — hon kunde aldrig få dem igen. Och hon hade icke så oändligt många kvar.
Men hennes hjärta tickade stilla vidare och slungade oavlåtligt tiden bakom sig ut i det gångna. Och hon måste följa med — fram till nästa dag, tänkte hon i ruvande bitterhet, och genom den måste hon så hasta till nästa natt och så genom den — ilande, ilande, utan spår.
Hon vred sig i sängen, vred och våndades och försökte fatta detta ofattligt spårlösa.
Men kunde det inte — kunde inte fatta något, sig själv, sitt liv, sin död — nej, inte något.
Allt tappade hon liksom bort — allt var så flyktande, så ensamt och litet att hon icke kunde finna det igen.
Bort gled det och rann ut i mörkret, vilket susade av tid, likt en flod — tomheten slök det och gled vidare — än tommare. Och det var som rycktes hon med, allt längre och längre fördes hon ut och tänkte, bävande av hjälplös fasa — I nästa ögonblick, nästa kan jag ha försvunnit och har icke märkt det, har förlorat mig själv i mörkret, för evigt förlorat mig själv...
Men hon kunde inte få fatt i något att klamra sig fast vid — allt vek undan för hennes drunknande tankars grepp och blev till intet i detta ofattliga, som intet var att fatta, emedan det var intet...
Allt mer och mer öppnade det sig — till slut slog hon armarna om sin egen lilla kropp, som för att hålla igen — hakade sig krampaktigt fast vid det enda ankare hon hade — sitt eget lilla, tickande hjärta — ett så bräckligt och värnlöst ting, där det dunkade, hårt och hammartungt av skräck, i hennes bröst.
I nästa ögonblick kunde det vara brustet och hon borta. Ack, händer, händer att hålla i!...