»Och först och sist!» fortfor hon efter en paus, och hennes stämma var nu sväfvande och osäker, »liksom tant inte visste, att han als inte älskar mig, att han bara inbillar sig det, därför att han trifs i mitt sällskap och därför att du och jag hålla af hvarandra — och — sådana där yttre anledningar.»
Fru Rode var förstummad. Den fråga, hon hade velat komma fram med och tvinga henne att besvara på samvete: »älskar du någon annan, efter du afvisat honom?» dog på hennes läppar. Tycktes det ej i själfva verket framgå af alt hvad Alie nyss sagt, att hon dock verkligen älskade honom? — Ej en tanke på sig själf — endast på honom och hans lycka. Detta rörde moderns hjärta djupt, hon drog Alie i sina armar, kysste henne och sade: »men om du ändå misstar dig, Alie? Om han i alla fall verkligen älskar dig? Då är det ju klart att du, och endast du, är den, som kan göra honom lycklig.»
»Nej, det tror jag i alla fall inte. Om han också älskade mig verkligt nu — fast det gör han inte, det vet jag — jag är alt för klarsynt, ser tant, det är min olycka — men om — så skulle jag kanske inte kunna säga nej. Ty man säger inte nej till Rikard —» hon stannade, och det for ett uttryck af öm stolthet öfver hennes drag. »Man säger inte nej till honom!» upprepade hon, drömmande.
»Nu går jag efter honom, Alie», utbrast modern.
»Nej, nej! låt mig tala till punkt. Jag skulle kanske inte kunna säga nej — men det vore en olycka, ty jag skulle aldrig våga tro hvarken på honom eller mig själf. Det är inte bara mot andra jag är kritisk, ser tant, jag är det framför alt mot mig själf. Jag skulle alltid plågas outsägligt af tvifvel på mig själf, af fruktan att han en dag skulle upptäcka, att han misstagit sig på mig, att jag inte kunde vara alt det för honom, som han väntat.»
»Men, kära Alie, om du inte kan vara tillräcklig för honom, så kan visst inte häller någon annan — —»
»Jo bevars», ropade hon ifrigt. »Hvilken annan flicka som hälst, snart sagdt, skulle passa honom bättre än jag. Andra äro inte så tviflande — de taga emot alt hvad de få utan att granska det så noga — och så kunna de så utmärkt bra nöja sig med halfheter och kompromisser, men det kan inte jag — jag ville vara alt, alt, absolut alt för min man — samma dag jag upptäckte, att jag inte längre vore det — —»
»Nå — hvad då, din toka?»
»Jag skulle skjuta honom», sade hon i en ton, som skulle föreställa skämtsam, men hon spände med det samma blicken i den gamla med ett par så stora, allvarsamma ögon, att denna förlorade all lust till att vidare öfvertala henne.
»Jag trodde aldrig, att du var så öfverspänd, Alie, du med all din kritiska snusförnuftighet. På det sättet kan du ju aldrig gifta dig.»