»Det vill säga, om tant då bryr sig om mig längre», tillade hon. »Du skall inte tro, att du kan lura mig. Märker jag, att dina känslor för mig äro en nyans förändrade, så kommer jag inte. Då reser jag utrikes och — försvinner någonstans ute i den stora vida verlden — på ett eller annat sätt.»
»Försvinner! Sådana dumheter hon alltid pratar, den flickan! Hvad skall vara meningen med det där?»
»Jag gifter mig med någon svartögd spanior — tar en fransman till älskare — min man dödar honom i en duell och jag tar gift och dör! Tablå!»
Hon rabblade upp hela denna ramsa i ett enda andetag och sprang så utför trapporna efter stadsbudet, som bar hennes koffert.
Samma dag de förlofvade kommo, skulle de vara ensamma med föräldrarna — men dagen därpå skulle Alie komma till middagen.
Hon hade tagit fram ur kofferten den ljusa, sjögröna klädningen med perlgarnityret, som hon lät sy sig i våras för Rikards skull, men som aldrig kom på då. Nu var den ej så lämplig längre, då det redan var höst, och vädret var kallt och regnigt, men det var den enda vackra klädning hon egde, och hon ville dock vara elegant för de främmandes skull. Hon såg sig i spegeln och tyckte att det glittrande perlregnet ej längre klädde henne nu då det skimmer var borta, som i våras hade gifvit en sådan glans och färg åt hennes utseende, och om hvilket hon nog visste, hvarifrån det kom och hvart det gick. Om hon nu skulle valt sig en ny drägt, hade den visst blifvit i en kall, gråblå färg och i en enkel, sträng stil.
Emellertid kastade hon om sig en kappa och gick den korta vägen snedt öfver gatan. Men hon tyckte icke, att det var, som om hon gått i verkligheten, utan som när man går i en dröm och aldrig kommer fram. Så sprang hon upp för den korta trappan, stannade vid dörren och stirrade en lång stund med dum förvåning på namnplåten. Hon plägade aldrig gå den vägen numera, hon hade vant sig att gå köksvägen, alt sedan Rikard kom hem och ej fick störas. Undras om lilla Aagot skulle finna sig vid att smyga sig in i köket och sitta där och vänta på att få gå in till honom!
Var det verkligen hon själf, som nu stod som en främling härute och drog i klocksträngen? Och därinnanför satt nu dottern i huset, redan hemmastadd där förmodligen, redan i besittning af de rättigheter, den ställning i hemmet som hon själf först långsamt tillvunnit sig.
»Undras om hon sofvit godt i min säng i natt. Om hon fann sig själf söt och morgonfrisk, då hon satt framför mitt toalettbord i morgse och såg sig i spegeln. Åhja, hvad är det för konst att vara fraiche och vacker, då man känner sig älskad!»
Steg närmade sig i tamburen och Alie fick ett infall. Om hon skulle sticka sitt visitkort i lådan som en annan främling och gå sin väg — och så bort, bort hvart som hälst i verlden, där hon hade lika stor rätt att vara som alla andra — där hon icke behöfde trängas undan för att andra skulle få plats.