Aftonen kom, då de främmande bröto upp. Fru Rode hade hela denna dag haft ett pinsamt medvetande om hvad som låg bakom Alies sprittande glädtighet, och en dunkel känsla af att det skett henne en stor oförrätt. Det plågade henne att hon skulle gå därifrån som en främling, och hon häjdade henne därför, då hon reste sig för att taga afsked, och hviskade till henne: »Du får inte gå, Alie min. Kan du inte stanna och ligga på soffan i min sängkammare?»
»Jo, vet tant, det vill jag riktigt gärna», svarade hon, till den gamlas glädje och öfverraskning.
Fru Rode var en stund sysselsatt med att ordna hvarjehanda i rummen och i skafferiet, sedan alla sagt godnatt. Då hon slutligen kom in i sin sängkammare fann hon Alie stående midt i rummet med den ena armen stödd mot den andra och handen knuten under kinden, ögonen mer än vanligt dunkla och beslöjade, stirrande medvetslöst rakt in i ljuset, som brann på toalettbordet. Då fru Rode närmade sig henne fick blicken åter lif, färgen steg uppåt kinderna, hon sprang emot den gamla, kastade sig i hennes famn och utbrast: »Nu skola vi hålla ihop, vi båda gamla! Säg, tantis?»
Så borrade hon in ansigtet under den gamlas haka och så kom det fram med en skälfning i stämman: »Åh, hon är den lyckligaste — den lyckligaste varelse på jorden!»
»Alie, älskade barn — känner du det så? Hvarför visade du då själf tillbaka samma lycka, då den erbjöds dig?»
Än en gång lyckades det Alie att, efter sin gamla vana, beherska sitt känsloutbrott med ett skämt.
»En sådan fåfäng gammal mamma», ropade hon och kom åter fram med ansigtet. »Tror hon nu inte strax att jag menar, att den största lycka på jorden är att få hennes son till man. Nej — hon är den lyckligaste därför, att hon vågar tro på sin lycka. Att känna sig älskad och att tro, att man kan göra honom lycklig, som man älskar — ja, det är det bästa, jag kan tänka mig. Men ser tant», hon knäppte händerna öfver den gamlas axel och lutade smeksamt sin kind däremot. »En sådan lycka fins bara för den Eva, som inte ännu bitit i äpplet, och som därför inte blifvit fördrifven ur det omedvetnas paradis. Nu förstår jag mycket väl, att det är sådana kvinnor, som männen älska.»
»Du skulle således inte bita i äpplet, Alie, om du ännu hade valet fritt?»
Hon svarade ej strax. Hon blef stående i samma ställning och ögonen blickade allvarsamma och grubblande framåt rummet. Slutligen upplyfte hon hufvudet och kastade det tillbaka med en liten bestämd knyck.
»Jo», sade hon. »Det skulle jag göra ändå.»