Rikard kände sig egentligen ej skapad för det husliga lifvets undangömda lycka och hade just aldrig varit tilltalad af tanken att gifta sig med en flicka utan nämnvärd förmögenhet. Han älskade lifvet i stor stil och hade alltid drömt om att gå andra vägar än medelmåttans vanliga. Och dock hade han aldrig kunnat besluta sig för att göra ett lysande parti, oaktadt tillfälle därtill mer än en gång erbjudit sig under hans vistelse i utlandet, där han lefvat mycket med inom det högre sällskapslifvet och blifvit firad och bortskämd af vackra och spirituela damer af flera nationaliteter. Var det icke ändå innerst tanken på Alice, som gjort att han hela tiden varit så kallsinnig gent emot dessa förförelser?

Han satt länge kvar med porträttet i handen och moderns bref framför sig. Modern hade skrifvit som förklarande text till bilden: »Jag har just fått bref från dig, och Alie sitter otålig och väntar på att få del af innehållet».

Brukade således Alie få del af hans bref? Och väntade hon verkligen med otålighet härpå? Och han, som plägade skrifva så förtroligt till modern — lägga hela sitt själslif öppet för henne, meddela henne alla sina planer, hvarje den flyktigaste känslostämning! Hvad Alie kom honom nära med ens! Hon hade således under alla dessa år lefvat i förtrolig beröring med hela hans inre lif. Han började längta efter att återse henne och det var med verklig spänning och en obestämd förkänsla af, att hans lif först nu skulle börja blifva rikt och personligt, som han på våren styrde kosan mot fosterlandet.

Han väntades tidigt på f. m. med ångbåt från Lübeck. Alie hade just fått hem en ny vårklädning och hade tagit den på, då hon kom in till frukostbordet. Hon brydde sig i allmänhet icke mycket om sin klädsel och kunde nyttja samma klädning dag ut och dag in i åratal. Men när hon gjorde sig något nytt använde hon alltid mycken möda på att välja någonting verkligt vackert, utan att bry sig synnerligen mycket om det herskande modet för dagen. Det fans ett ord, som för henne betecknade det hon mest af alt afskydde i verlden: det banala — antingen det nu gaf sig uttryck i ord, känslor, möbler, kläder eller prydnader! Hällre ohöflig, än banalt artig — hällre hård och frånstötande än banalt känslofull, hällre klädd i afstickande färger och i tyger, som als icke passade för årstiden, än i en banalt vårdad modedrägt. Den drägt hon nu valt för att mottaga Rikard klädde henne så väl, att fru Rode, som var mycket svag för skönhet och aldrig kunnat tåla en ful människa, blef lifligt betagen, då hon fick se henne, vände henne rundt flera gånger och beundrade henne.

»Mycket, mycket vackert. En så egendomlig, sjögrön skiftning på den där atlasen i lifvet! Jo, jag tackar, jag! Ett så öfverdådigt perlbroderi! Det där som faller ned kring halsen som ett regn — det ser mycket pikant ut. Vänd på dig litet — nej, inte så där, sväng dig om så där hastigt som du brukar. Du skulle se hur det glimmar af perlorna. Sådant där glitter passar just för dig, en ormaktig, hal liten trollpacka som du är. Det är som något man vill hålla fast, men som alltid glider en ur händerna. Hon är alldeles lik en såpbubbla i dag, hela flickan!»

»Den bilden var inte så dum, lilla tantis», sade Alie, som i dag tycktes vara i ett humör lika strålande som hennes perlor. »Det är ändå roligt att vara väl klädd. Jag känner mig som om jag kunde hoppa öfver småtak i dag.»

Hon stod vid bordet och lade sista hand vid ordnandet af en stor blomskål med perlhyacinter, gullvifvor och blåsippor, instuckna i mossa.

Fru Rode betraktade den varma färgen på hennes kind och det skimmer, som låg öfver hela hennes uttryck; och plötsligt kommo tankar öfver henne, som läto en liten skugga glida öfver hennes öppna, rörliga ansigte.

»Du ämnar väl inte behålla den där drägten på i dag», anmärkte hon tort. »Jag är rädd att Rikard skall finna det löjligt, att du tar på dig det bästa du har så här dags på morgonen.»

Alie svängde sig om med en blixtlik rörelse, så att perlorna gnistrade; rodnaden brände sig fast med skarpa kanter uppåt tinningarna; hennes litet nervösa röst, som var ett ytterst känsligt instrument, tolkande alla de växlande stämningar, hon var så angelägen om att dölja, fick ett hvasst och obehagligt tonfall, då hon inföll: »åh, var inte rädd! Jag skall inte lägga några krokar för tants gullgosse» — och härmed sprang hon in i sitt rum, klädde om sig på två minuter och kom åter ut i sin något illa medfarna, svarta vinterklädning. Feststämningen var borta både hos henne och fru Rode, hvilken satt och grämde sig öfver att hon sårat Alie och funderade på hur hon skulle få henne glad igen.