»Jag har inte tid», svarade Alie utan att se upp. »Jag måste få af det här brefvet i dag.»
Först vid middagen visade hon sig åter, och fru Rode såg, att Rikards blickar nu underkastade henne en tämligen omild kritik. Detta gjorde henne med ens så förunderligt varm om hjärtat för Alie. Hon höll i själfva verket af henne som en dotter och tålde aldrig af andra den minsta anmärkning mot henne. Hon ville gärna att hennes son skulle beundra henne — bara han icke fäste sig vid henne på allvar. Hvarför hon egentligen var så rädd för detta gjorde hon sig icke riktigt reda för.
»Det är bäst Rikard väljer någon, som jag aldrig förr sett», brukade hon ibland helt uppriktigt säga till Alie. »Jag har så stora fordringar, att ingen som jag känner någonsin kan tillfredsställa mig. Därför vill jag inte känna henne förr än det är för sent att ändra — då får jag naturligtvis lof att försöka vara nöjd.»
Detta hade dock icke hindrat henne att oroas af den lifligaste svartsjuka å sonens vägnar hvarje gång hon sett någon annan man egna Alie sin hyllning.
»Hvad alt är sig likt här», sade Rikard, då de efter middagen suto tillsammans alla tre. »Samma stick-korg, som jag alltid brukade leka med och trassla till garnet — mins mamma det — och samma gamla, nötta album, som jag till mammas förtviflan brukade sitta och knäppa på.»
»Ja, och du har ännu samma oro i fingrarna, kan jag märka», sade modern och slog honom skämtsamt på händerna.
»Ja, och i benen», inföll han och sprang upp. »Mins du, hur du brukade förmana mig att man bör sitta stilla och icke gå så där af och an, när man talar. Se här — de gamla märkena på mattan efter min kammarmotion här inne om kvällarna. Åh, hvad det altsammans kommer lefvande tillbaka för mitt minne! Men hvad jag icke förstår», sade han och stannade, »det är, att ni kunnat lefva på det här sättet i så många år utan den minsta omväxling. Mamma, som är gammal och gått igenom så mycket, det kan så vara — men Alie — dag ut och dag in lika — och det medan jag tumlat om i lifvet under så många, olikartade förhållanden — gjort fälttåg i Afrika, upplefvat alla möjliga äfventyr — jag vet inte, jag får förnimmelsen af något trångt och förkväfdt när jag tänker på det lif, ni fört. Har du varit lycklig med detta, Alie? Hvad är det som förmått dig att lefva så — det skulle jag bra gärna vilja förstå.»
Han stannade, kastade sig ned i den lilla soffan bredvid henne och började leka med hennes brodergarn.
Hon satt med återhållen andedrägt, lutad öfver sitt arbete. Hennes hjärta bultade våldsamt. Om han bara ville gå sin väg — ej sitta henne så där nära, ej snudda så där vid hennes axel, som han gjorde, då han lade handen på soffryggen bakom henne. Åh, om han ville resa sig upp och gå — bara en liten bit bortåt rummet, så skulle hon nog återvinna sin själfbeherskning och kunna svara honom lugnt och naturligt. Men att se upp på honom nu, då han satt så nära — det var icke möjligt.
Han väntade några minuter på ett ord från henne — men då hon fortfarande satt med hufvudet nedböjdt, blef han åter förtretad öfver hvad han kallade hennes pryderi, reste sig och gick till modern, som satt i en gungstol, hvilken han nu med pojkaktig lekfullhet började sätta i så häftig rörelse att den gamla skrek på samma gång som hon skrattade af glädje att ha sin gosse stående där, som i forna tider. Han kom att stå nästan med ryggen vänd mot Alie, och hon kunde nu obemärkt se upp på honom. Hon hade alltid beundrat nackens fina form — figurens smidiga styrka, som hade något af en stålfjäders spänstighet, då han sprang upp så där plötsligt, som han vanligtvis brukade göra då han blef ifrig. Hans utseende hade egentligen en fin, nästan kvinlig skönhet, fast präglad af en brinnande, nervös energi och en verksam, arbetande intelligens, som hade något smittande och elektriserande. Alie hade alltid känt, att man icke kunde vara sysslolös i Rikards närvaro, och hon fann sig nu träffad af hans kritik öfver det något apatiska drömlif hon fört de åren han varit borta.