ANNE-CHARLOTTE LEFFLER:

KVINNLIGHET OCH EROTIK.
II.

I.

Rikard och Aagot hade varit gifta i tre år och hade en liten son, som med sin mors klara, himmelsblå ögon såg sig om i världen — som aldrig skrek, aldrig var olydig, sof utmärkt om nätterna och aldrig hade haft den minsta krämpa. De hade ett vackert, bekvämt och elegant hem med moderna fantasimöbler, anordnade oregelbundet och i smågrupper, hvilka syntes liksom tillfälligt kastade hit och dit, men som i själfva verket voro uppställda efter ett visst bestämdt system. Aagot älskade ordning, men som hennes smak och tycken alltid voro dagens och pluralitetens, kunde det ej falla henne in att anordna sitt hem annorlunda än som modet bjöd. Själf gick hon omkring i sina vackra rum i eleganta toaletter, väl afpassade för de olika tiderna på dagen — en morgonrock af mjuk kaschmir med spetsar, en förmiddagsklädning i engelsk herrstil, en middagstoalett efter sista franska modjournalen. Alltid glad, alltid med ett vänligt leende på läpparna, alltid nöjd med sig själf och andra spred hon en viss lugn trefnad omkring sig. Inga tårar tycktes någonsin ha fördunklat den klara blicken i dessa ögon, intet nattvak blekt dessa alltid rosiga kinder.

Rikards första eldiga förälskelse hade, under inflytande af den hvilande trygghet, som hela hennes väsende ingaf, snart öfvergått till en lugn, äktenskaplig likgiltighet. Han var ständigt sysselsatt och höll på att skapa sig ett namn som militär-författare och organisatör. Han kysste förströdd sin hustru på pannan, när han kom hem till middagen, åt med nöje en fin måltid, smakfullt serverad på dyrbart porslin, samt lekte efter middagen en liten stund med den lille, lät honom hoppa, härma läten och göra konster som en hundvalp och gick sedan in i sitt vackra, djupa, med böcker och stora väggkartor prydda arbetsrum och satte sig att skrifva, medan Aagot broderade i sitt kabinett och lekte med sitt barn, till dess det var tid att föra honom i säng, då hon själf afklädde och tvättade honom samt lät honom knäppa ihop sina små händer till aftonbön, medan hon låg på knä bredvid bädden.

Vid denna tid på aftonen tog sig Rikard ett par timmar ledigt och då begynte egentligen hans dag. All hans naturliga meddelsamhet, hans lust att tala om sitt arbete och sina planer samt att känna sig i en atmosfär af sympatiskt förstånd, fann först sin tillfredsställelse, när han stigit upp för två trappor till i sitt hus och ringt på en liten, half tamburdörr till en våning, afdelad från den stora, som motsvarade hans.

Här bodde de två oberäkneliga, som Alie skämtsamt kallade sig själf och gamla fru Rode. Här var horribelt stillöst, sade Aagot. Möblerna voro från denna period mellan det antika och det moderna, som nu rättvisligen föraktades af alla personer med smak, och de stodo stelt uppradade kring väggarna, hvarjämte sofforna voro täckta med hvita öfverdrag, borden med dubbla dukar, en för prydnad och en för att skydda och dölja denna prydnad, samt golfven med tredubbla mattor, den ena för att akta den andra, och på hvilka man dock ej fick sätta sin fot utan att ha torkat sig väl. Men midt i denna ordentlighet från en svunnen period hade de båda personligheter, som bodde här, den rörliga gamla, som på en gång var aktsam till pedanteri samt oregelbunden, frihetsälskande i sina vanor och den själfsvåldiga, fantasifulla unga dock präglat det hela med en viss, personlig ton, som man ej riktigt kunde begripa, hvari den bestod, men som gjorde att man strax kände sig hemma här, under det att man hos Aagot var som i ett första klassens hotell.

I hvardagsrummet fanns en lång, rak soffa, som kallades Rikards soffa, och där han brukade sträcka ut sig på rygg, när han kom upp till dem om kvällarna, trött efter en arbetsam dag. Lampan flyttades bort mot fönstret för att den ej skulle göra honom ondt i ögonen, Alie lade en kudde under hans hufvud och modern ropade: »glöm inte antimakassen, Alie!» under det hon själf lade en annan skyddsduk under hans fötter. Så lagade Alie te på det gamla kopparteköket och så sysslade de båda omkring honom, modern så innerligt lycklig att få rå om sin gosse, Alie pratande, diskuterande, tvistande, snabbt uppfattande hvarje hans tanke, alltid individuel i bifall som i kritik, ibland huggande i sten och färdig att försvara en paradox in i döden, men å andra sidan så rikt och varmt sympatiserande, när de voro eniga om något, att det för Rikard alltid var som en lifssak att vinna henne på sin sida. Utan hennes bifall och gillande kunde han ej få riktig fart med någonting, och han kunde ibland gå flera dagar och förarga sig, när han ej lyckats få henne att se en fråga med hans ögon. Han beskyllde henne då för att vara ensidig och orimlig, men han blef ej vid riktigt godt lynne igen, förr än han öfvertygat henne eller, ibland, låtit sig öfvertygas.

Och så var det detta oberäkneliga hos dem, som så ofta framkallade små angenäma öfverraskningar. Aagot kunde komma upp till dem kl. 11 på dagen och finna den gamla ännu i underkjolen, Alie i nattrock, sysselsatt med att vattna sina blommor, hvilka hon dragit fram midt på golfvet, böcker och arbeten kastade omkring på stolarna — och en timme efter sedan hon gått därifrån med ogillande min kunde Alie titta inom dörren till henne, klädd för att gå ut och nigande säga: fru Rode anhåller att få se herrskapet på middag i dag kl. 5.

Hvad säger du, i dag? utropade då Aagot. Ni har ju inte ens städat uppe hos er ännu!