Kom kl. 5 och du ska få se, sade Alie och sprang nedför trapporna och i väg till slaktare och specerihandlare. Och när så Rikard och Aagot kommo, funno de rummet vackert ordnadt med de friska växterna med sina nyspolade, glänsande blad uppställda i en dekorativ grupp, en nyss utslagen kamelia på matbordet, fru Rode belåtet leende i sin söndagsklädning af grå taft med Vadstena-spetsar kring hals och armar, Alie i en enkel, randig blusklädning, som dock, liksom allt hvad hon bar, präglades af hennes originela skönhet, så att det gjorde intryck af utstuderad smak. Hon hade lindat ett garnityr af oslipade koraller kring halsen och i håret, och denna enkla prydnad syntes afsiktligt vald för att förhöja friskheten af hennes varma hy och öka det konstlösa behaget af hennes lätta, mjuka gestalt och själfsvåldiga, skiftande väsen. Det var ett sådant spelande lif öfver hela hennes personlighet, att det alltid verkade som elektriserande på omgifningen; trötthet, stelhet, misslynthet försvann ovillkorligen inför denna gnistrande munterhet, som dock icke var glädtighet. Ty såg man in i djupet af dessa dunkla, lite närsynta ögon, upptäckte man en glimt af något skarpt och otillfredsställdt, som gjorde en förundrad och osäker, och lät en ana ett doldt, inre lif, som var af helt annan natur än den skimrande ytan.

Lika energisk och själsstark, lika lifsglad och verksamt intresserad, som Alie i sällskap kunde förefalla, lika liknöjd, håglös och overksam var hon dessemellan. Hon visade ingen uthållighet i något arbete; läste allt möjligt, som kom i hennes väg, hade ytligt reda på allting, kunde göra hvad som helst, när det behöfdes, men förmådde aldrig samla sitt intresse om något särskildt. Hon sade ofta, att om hon varit man skulle hon studerat till läkare, men nu hade hennes uppfostran ej gifvit henne hvarken de nödvändiga förkunskaperna eller den nödiga arbetsvanan. Hon längtade efter ett bestämdt och positivt mål för sin verksamhet, men fri att välja, som hon var, då ingen ekonomisk nödvändighet dref henne att taga hvad som helst, och då hon ej hade någon talang i en viss riktning, kunde hon aldrig besluta sig för något. Hon led af detta planlösa lif och af att se sin ungdom förflyta så meningslöst, utan egentlig lifsglädje, utan att hon med sin rika begåfning uträttade någonting och utan att hon ens kunde ha den tillfredsställelsen att känna sig vara allt för en annan. Ty hur afhållen hon än var i den familj, hon genom omständigheterna kommit att tillhöra — nödvändig var hon dock icke för någon af dem. Och önskan att älska och älskas, att lefva sitt lif för och med en annan, för hvilken hon vore den första och enda, växte allt starkare inom henne för hvarje år, som förflöt på detta sätt. Hennes känsla för Rikard, som hon nu bedömde såsom mera ett tomt svärmeri än en verklig kärlek, hade dock uppfyllt hela hennes första ungdom. Hon hade, halft omedvetet, alltid väntat på honom, och detta hade hindrat henne att på allvar välja en lefnadsbana. När denna så länge närda illusion ramlat, när hon själf kastat bort den lycka, hon hade i sina händer, hade en stor tomhet inkräktat hela hennes lif — en tomhet, ur hvilken så småningom en stark, djup längtan uppväxte. Ja, hon skulle vilja älska — men icke så, som Rikard och Aagot älskade hvarandra.

Gud ske lof att jag inte blef hans hustru, kunde hon nu mången gång säga till modern. Det finns inte mer erotik i honom än i — hon visste ej, hvad liknelse hon skulle få fatt i och högg till med: än i tants grå filtsockor. Hans lilla kärlekslåga var inte så stor, som min lilla spritlampa en gång. Om jag vore i Aagots ställe, så skulle jag klösa ut ögonen på honom. Gu’ bevare en från att älska. Man kan ju mista sitt förstånd på sådant.

Skäms du inte för att vara så romantisk, invände den gamla. Hvad kan man önska bättre än en sådan lugn lycka som deras?

Jo, visst skäms jag, kunde Alie svara. Men sedan kunde hon plötsligt springa fram, ta den gamla om halsen och se henne i ögonen, sägande: men skäms inte du, ditt gamla troll, att sitta där med dina 65 år och gömma på en sådan fond af romantik som du ändå innerst gör?

Aagot höll egentligen mycket af Alie och sökte gärna hennes sällskap, ehuru hon inom sig tyckte, att hon just icke dugde till någonting. Hon var underhållande, man hade aldrig tråkigt i hennes sällskap; det var, enligt Aagot, hennes enda förtjänst. Men när Rikard sade, att hon var så begåfvad, undrade Aagot många gånger, hvari detta bestod. Ty Alie hade ingen af de talanger, hvarmed Aagot var rikligen utrustad.

Aagot var musikalisk samt hade en nätt klar, sopran, hvarför hon också ofta samlade ett litet musik-kotteri i sitt hus. Hon målade med smak och hade dekorerat dörrarna och kakelugnarna i sitt hem med blommor, drufvor och amoriner, hon var händig med alla slags arbeten och uppfyllde våningen med konstbroderier, hon hade en liten dramatisk subrett-talang och hade ett par gånger anordnat sällskapsspektakel för välgörande ändamål i sitt hem och hon förstod dessutom ypperligt att leda sitt hushåll.

Hon kunde ibland, helt godmodigt, säga till sin svärmor: jag förstår inte, hvad Alie gör om dagarna. Hur man kan vara nöjd med att aldrig göra något nyttigt! Men då flammade fru Rode upp och svarade, ej utan skärpa, att Alie studerade och att det icke fanns någon man, som var mer allmänt bildad och kunskapsrik än hon, och att det måtte väl vara mer värdt än alla de onyttiga små talanger, som andra kvinnor odla.

Det kunde icke falla Aagot in att bli stött; hon var allt för nöjd med sig själf för att ej förlåta andra deras små ömtåligheter. Och hon frågade blott för att få upplysning om, hvad hon verkligen icke förstod: Men hvartill tjänar allt hennes studerande? Hon duger ju inte till den minsta sak, och du förebrår henne ju ofta själf att hon aldrig har någon uthållighet med något, och att hon slarfvar med allting.

Men dessa Alies brister, som i själfva verket plågade den gamla, blefvo nu, då det gällde att försvara hennes älskling, nästan till en förtjänst, och hon svarade: Ja, det kan väl vara sant, att jag grälar på henne för det ibland, men egentligen tycker jag om det. Jag vill själf ha rätt att vara oordentlig, när jag vill. Och det är viktigare att vara så mångsidig och så allmänt-intresserad som Alie verkligen är, än att ta sina näsdukar i nummerföljd ur byrålådan. Du ser, hur Rikard kan tala med henne om allt, nästan mer än med någon man.