För resten har jag också tänkt på honom sedan, sade Rikard. Jag hade liksom en aning om, att det där namnet, Andrea Serra, hade jag hört förut. När du sa’ att han funderade på ett skaldestycke, inbillade du dig, att du var fysionomist. Men det var helt simpelt en reminiscens. Kommer du inte ihåg att när vi var i Cannes, vi läste i någon italiensk tidning om en ung skald, som nyligen gifvit ut en samling satiriska politiska dikter och angripit hela Italiens s. k. pånyttfödelse — målat ut den som humbug och svindel? Minns du inte — det hade väckt ett ofantligt uppseende och sades vara mycket snillrikt — en ny Giusti allra minst.
Ja, kors! sade Alie. Det var ju Andrea Serra. Och de där italienarne vid table d’hôten talade ju om honom och sade att han tillhörde en af de mest konservativa och katolska familjer. Jag går tvärt och skaffar mig boken. Herre gud, att han är en sådan stockfisk.
I Nervi tog Rikard rum åt dem i ett bekvämt hotell, som ägde dispositionsrätt för sina gäster öfver en storartad, skuggig park, hvilken tillhörde en italiensk markis, som för tillfället var bortrest. De fingo två rum bredvid hvarandra utåt hafvet, badade af solen från morgon till kväll.
Societeten i hotellet var distingerad, mest engelsmän, man gjorde toalett till dinern kl. 7 och samlades sedan i salongen, där det musicerades och spelades sällskapsspel. Sedan Rikard sett sina damer väl installerade samt fått tillfälle presentera dem för ett par familjer, reste han.
Aagot fann sig mycket väl. Hon saknade visserligen Rikard, som hon aldrig förr varit skild från och längtade efter sin lilla gosse, men då underrättelserna från dem voro täta och goda tog hon skilsmessan ganska lugnt. Hon gjorde strax åtskilliga bekantskaper och blef särskildt förtrolig med en engelsk familj med två unga döttrar, med hvilka hon ständigt var tillsammans.
Alie, som fann dessa konventionela och tråkiga, begagnade tillfället, då Aagot var upptagen af dem, till att njuta sin frihet. Hon var uppe före alla andra om morgnarna, då luften ännu var sval, och gick på upptäcktsresor i omgifningen, så att hon snart kände hela landskapet rundt omkring, under det de andra hela dagen sutto på stranden, pliktskyldigast insupande hafsluften, som skulle återgifva dem deras hälsa. Men Alie kunde ej uthärda i tio minuter solens fruktansvärda, brännande glöd på denna öppna, rätt mot söder blottade strand, där de stackars sjuklingarna sutto och stekte sig, där hesa stämmor, kväfvande hostanfall och urhålkade kinder skärande afstucko mot naturens prakt, där samtalen öfver handarbetena ljödo lika tomma och andefattiga, som i de instängda salongerna om vintern, och där man mer betraktade hvarandra än hafvet, samt där utropen öfver naturens skönhet regelbundet återkommo som en inlärd läxa i deras samtal och ständigt på nytt framkallade Alies motsägelselust.
Hon led af en alldeles oresonlig längtan efter barrskog, vikar, uddar och skär och påstod, att endast med en sådan omgifning hade hafvet poesi. Den yppiga vegetationen i denna skyddade bukt, där till och med ökenoasens palmer växa och bära mogna dadlar, och där hvarje fläck af jorden är tagen i besittning af kulturen, där landsvägar och fotstigar äro instängda mellan höga murar emedan hvarje träd bär något slags frukt — ja, det var mycket rikt och präktigt, men aldrig i världen kunde denna natur gå henne till hjärtat, som våra gröna ängar med betande kor, de mjuka ljung- och mossbäddarna mellan granitklipporna, skogarna med sin doft af barr och Linnæa, den friska brisen och de lekande små vågorna mellan våra skär. Hon var en långsam natur, när det gällde nya stämningar, och äfven när Söderns egendomliga tjusning begynte att smyga sig öfver henne liksom från ett bakhåll, dag för dag lite mer, försvarade hon sig ännu däremot och gömde kärleksfullt i en vrå af sitt hjärta sin stora ömhet för hemlandets natur och stämningar och barndomsminnenas trollvärld.
En dag, då Alie antagit en inbjudning att fara ut och åka tillsammans med Aagot och de båda engelska misserna, Florence och Harriet, kommo de förbi en liten, skinande hvit med marmor beklädd villa, som låg på en höjd, inramad i citronträdens mörka grönska samt med en terrass på taket, hvilken måste hafva en härlig utsikt öfver hela kustlinien, till Genova och hela den liguriska kusten med hafsalperna i bakgrunden å ena sidan — å den andra kanske ända till Corsica, när vädret var klart.
Ja, det borde vara lyckliga människor, som bor där! sade Florence. Men det tror jag ändå inte det är. Vi såg dem förra våren — de bruka komma hit ibland — det är en mycket förnäm familj, prins någonting — hon är alldeles gudomligt vacker, men han — tänk han är krympling och sitter i en rullstol på sin terrass — han lär ha blifvit sådan kort efter sedan de gifte sig. De ä nästan aldrig tillsammans — när han kommer hit reser hon. Ibland kom också hans yngre bror, det är en vacker ung man, de säger, att prinsen inte kan tåla honom, emedan det är han, som ska bli hans arfvinge. Han brukade också kurtisera sin sköna svägerska, så att vi ibland tyckte det var nästan stötande. Hvad hette de, Harriet? De ha också ett af de präktiga palatsen i Genova?