Inte riktigt.
Alie var i själfva verket så förströdd, att hon ej uppfattat ett ord.
Ni förstår inte, om ni inte följer med i boken, sade han och närmade sig henne. Han begärde tillåtelse med en åtbörd och satte sig bredvid henne på bänken, i det han gaf henne att hålla ena permen af den tunga boken. Hon tvingade sig att vara uppmärksam, då han nu rad för rad förklarade dessa så vidt berömda strofer, hvilka i Italien till den grad äro hvar mans egendom och så ofta citeras i tid och otid, att de nästan blifvit banala, men hvilka på den, som läser dem första, andra, tredje gången alltid utöfva samma milda, vemodiga tjusning.
En dag för ro skull läste vi tillhopa
Om Lancelot, hur kärlek honom snärjde,
Allena voro vi och utan misstro.
Den läsningen kom våra ögon ofta
Att mötas, våra kinders färg att skifta,
Men ett var stället, som på fall oss bragte.[1]
Han hade kommit närmare henne på bänken, medan han läste, och hans hand hade liksom omedvetet, som en åtbörd som beledsagade läsningen, tagit fast i hennes. Han fortsatte, i det han sänkte rösten något: