När som vi läste hur på munnens löje
En kyss blef tryckt af älskaren så eldig,
Då kysste han, som aldrig från mig skiljes
Min egen mun med darrning i hvar fiber.
Galeotto[2] boken var och den som skref den.
[1] Öfversättningen af Böttiger.
[2] Galeotto = kärleksmäklare.
Nu smög hans arm om hennes lif, han gjorde ett uppehåll och såg på henne. Hennes kinder voro flammande röda och han kände hennes hjärta bulta mot sin sida. Han sade de sista orden af Francescas förklaring långsamt, betydelsefullt:
Den dagen sen vi läste icke längre.
Han slog igen boken och med ögonen i hennes frågade han leende: Hvarför läste de icke längre den dagen, tror ni?