Hans stämma dog bort vid de sista orden och deras läppar möttes oemotståndligt.
Ser ni, utbrast han och sprang upp. Stolta kvinna!
Hon kunde ej längre motstå sin önskan att aftvinga honom ett slags förklaring.
Ni älskar mig inte, sade hon.
Han svarade skalkaktigt, men dock med ett smekande tonfall: Lika mycket som ni älskar mig.
Det slog henne. Ja, han hade ju rätt. Icke var detta ännu någon riktig kärlek å någondera sidan. Men hvad var det då? Så måste det ju för allt i världen bli slut. Hur kunde hon vara så föraktligt svag! Men det skulle bli sista gången. För allt i världen, hvad höll hon på att komma in i! — Hon lämnade honom hastigt och upprörd.
Följande dag, då han kom till badet, frågade han henne, om hon ännu en gång ville springa i tillsammans med honom.
Frivilligt, naturligtvis. Jag ska visst inte tvinga er. Men kanske ni hellre vill hoppa i ensam? Det vore också mycket bättre.
Ja, det vill jag hellre. Det är alltid bättre att lita bara på sig själf.